Från stäppen till Central-Europa

De innovativa stäppfolken

   De första R1b-männen gick över Kaukasus-bergen redan ungefär 5000 f.Kr. och bredde ut sig på de nordliga stäppen. Det tog mer än tusen år före den andra vågen av R1b-män överskred Kaukasus ca 3700 f.Kr. Vid samma tid uppstod i Nord-Kaukasus till första bronstidsåldern hörande s.k. Maykops kultur (3700 – 2500 f.Kr.)

   R1b-männens utbredning till nordliga stäppområden fortsatte. Stäppen var inte öde, herdebefolkningen bodde glest där ännu under neolitiska perioden. Bland dessa folk fanns även R1b-män som kom med den första vågen. Oklart är det i vilken våg Hjelt-släktens forna förfäder överskred Kaukasus-bergen. Si eller så, de genetiska grupperna blandade sig skönt med varandra och en fördelning av befolkningen till etniska grupper skedde på basis av andra grunder. Genetiskt bestod stäppbefolkningen efter detta av tre olika grupper: i västra delen härskade R1b-gruppen och östra delen av R1a-gruppen, bland vilka levde ca 5 – 10 % stor R1b-minoritet. Dessutom hade på stäppen utbrett sig en kaukasisk haplogrupp G män.

   Livsformen på stäppen avvek från det, vad den hade varit på Kaukasus nordliga sluttningar. Snart fick Jamna-kulturen (3600-2300 f.Kr.), som verkade mer än tusen år, sin början på stäppen. Livsformen på stäppen var ambulerande. Vildhästen hade redan tidigare blivit tämjd där och betydande uppfinningar kom med Maykop kulturen; hjulet och vagnen. Tält och saker lastades i vagnar dragna av oxar. Människorna red och herdade den rörliga boskapen: nöt, svin, får och getter. Hantverkarkonsten av metall och framställning av bronsföremål, som fått sin början under Maykops kulturperiod, utvecklades. Från Kaukasus nordliga sluttningar har nyligen hittats bl.a. det äldsta kända bronssvärdet. Till sin utformning är den lik de svärd keltterna tillverkade ca. 3000 år senare. Andra kännetecken vilka berättar att kelternas forna ursprung kom från dessa stäpper hittades även, som utnyttjandet av fårull. De avlidna begravdes liggande på sidan med knäna böjda i jordgropar, ansiktet var mot nord-ost och på graven byggdes för Jamnorna den typiska gravhögen.
   
   Enligt nutida uppfattning skedde det någonstans i Jamna-kulturens område hos en R1b-man en enslig mutation, enligt vilken hans manliga ättlingar klassas till haplogruppen R1b-M269. Denna grupp förekommer i små mängder i Eurasien, men i Väst-Europa är ifrågavarande haplogrupp den mest allmänna. Frekvensen är 92% i Wales, 82% i Irland, 70% i Skottland, 68% i Spanien, 60% i Frankrike (76% i Normandie) - - - och i Hjelt-släkten 100% J

   Jamna-kulturens befolkning ansågs höra till Urindoeuropéerna. Dessa var inte någon enskild etnisk grupp, utan bestod av olika folkgrupper. Bland dem talades urindoeuropeiska språk.

 (eaa = f.Kr.)

   I kartan har ja märkt ut med gult de haplogruppers utbredningsområden, till vilka även Hjelt-släktens forntida förfäder hörde. Med rött är märkt de övriga R1b-männens utbredningsriktningar.



Invasion

   I februari 2015 överskred en vetenskapsnyhet även nyhetströskeln här i Finland. Det gällde en bred undersökning, vars resultat är även för denna artikel mycket intressanta. I undersökningen hade det gjorts DNA-tester på 94 avlidna personers ben, som tidigare blivit lagrade i museér runtomkring i Europa. Sammanfattning av resultaten var, att utbredningen av de indoeuropeiska folken till Central-Europa var mycket mer massivt än man förr antagit, i undersökningen användes termen ’invasion’. En central roll i denna invasion innehade just ovan behandlade Jamna folket. De hade med sig bronsåldern, de indoeuropeiska språken och de tidigare nämnda uppfinningarna.

   Invasionens inverkan i Europeiska befolkningen var banbrytande och snabb. Den på platsen boende paleoeuropeiska befolkningen levde ännu sin neolitiska period och befolkningen hade inga möjligheter att klara sig mot de teknologiskt överlägsna stäppfolken. Inom ett par generationer hade stammarnas manliga elitbefolkning bytts och småningom även övriga männen. De anländande hade inte märkbart många kvinnor med sig och därmed fortsattes släkterna med de lokala kvinnorna. Till följd av detta försvann stäppfolkets kaukasiska och östasiska utseende och den paleoeuropeiska hyfärgen och håret blev ljusare, det vill säga det föddes för oss den så bekanta europeiska människotypen. De gamla paleoeuropeiska språken i Central-Europa ändrades till indoeuropeiska.

   Invasionen skedde i huvudsak via två rutter, varav den nordligare gick mot områden i nuvarande Tjeckien, Polen och Nord-Tyskland. I tidigare nämnda undersökningen hittades avlidna personers ben som följt denna rutt och som genetiskt hör till samma haplogrupp som Hjelt-släktens män. Så vi är på rätt spår. I nämnda området föddes Únětice-kulturen (2300 – 1600 f.Kr.). Det går ej att översätta namnet till svenska, då det är givet enligt namnet på en tjeckisk by. Trots fonetiska anvisningar [ˈuːɲɛcɪt͡sɛ] har jag ännu inte kunnat förstå hur namnet borde uttalas. De R1b-männen som bott här kännetecknas idag av det, att de hör till haplogruppen R1b-L11.

Rekonstruerad Únětice-hus
från Böhmen

   Únětice-kulturens betydelse vid formandet av bronsåldern i Europa var avgörande. Dess befolkning var originell och dynamisk. Inverkan sträckte sig betydligt längre än till själva boplatsen; Únětice-keramik ja bronsföremål har hittats i Britannien, Irland, Skandinavien, Italien och Balkan.

______________________

Eupedia Genetics

Haak, Wolfgang; Lazaridis, Iosif et al.: "Massive migration from the steppe is a source for Indo-European languages in Europe". BioRxiv, February 2015.