Mästare Willem i Vasakungarnas tjänst

 

    Översättning: Reija Graeffe-Palmunen, med copilot

   Seppo Perälä utforskade noggrant de gemensamma förfäderna till Hjelt-släktgemenskap i sin forskning från 2001 (Sukupuusta sorvattua: förfäderna av Niclas Hjelt och Margaretha Caloander). Sedan dess har digitaliseringen av arkiv i olika länder tagit stora steg framåt, vilket har lett till att flera av Hjelts förfäder har upptäckts, främst utanför Finland.

   En av dem är den nederländske Willem Boy, som föddes omkring år 1520 i staden Mechelen i hertigdömet Brabant. Han studerade måleri, skulptur och arkitektur vid Sankt Lukasgillet i Antwerpen och blev mästare år 1553. Under sin livstid hann han tjäna tre av de första Vasakungarna som skulptör och arkitekt.

Sarkofagen

 År 1558 började Willem Boy tjäna Gustav Wasa med en lön på 200 silverdaler samt spannmål, livsmedel och en hovdräkt. Kungen avled två år senare, men Willem Boy behöll sin position även vid Erik XIV:s hov. Mästare Willem tycks ha vunnit den unge kungens förtroende, då Erik gav honom i uppdrag att skapa en majestätisk sarkofag för sin fars grav i Uppsala. Uppdraget visade sig vara omöjligt att genomföra i Sverige, ett land som saknade vit marmor och där konstgjutning i brons var nästintill obekant. I februari 1562 reste därför Boy till Antwerpen med 600 riksdaler för att arbeta där.

   Utformningen och tillverkningen av sarkofagen kantades av stora svårigheter; arbetet framskred långsamt och låg länge nere. Sex år senare, 1568, bröt Nederländska frihetskriget ut, den så kallade åttioåriga kriget, och mäster Willem kom att leva mitt i de mest fasansfulla krigshändelserna. År 1572 erövrade spanska trupper under hertig Alba Willems hemstad Mechelen nära Antwerpen. Soldaterna gavs fria tyglar att mörda, våldta och plundra i tre dagar (läs här).

   Fyra år senare upprepades detta i Antwerpen. Staden drabbades av den största massakern i Nederländernas historia, vilket den aldrig återhämtade sig ifrån. Efter förstörelsen förlorade Antwerpen sin status som landets ekonomiska, finansiella och kulturella centrum till Amsterdam.

Massakern i Antwerpen 1576. (Museum Aan de Stroom)

   Willem Boys ekonomiska svårigheter ledde till en långvarig paus i arbetet med sarkofagen. Han hade skuldsatt sig med 1000 daler, och skuldsedlarna hamnade i händerna av änkefrun Elisabet Comperis i Antwerpen. På hennes begäran beslutade stadens magistrat att sätta sarkofagen under kvarstad som säkerhet för hennes lån.

   Willem Boy vände sig till Johan III, som blev rasande när han fick höra att stadens borgare behandlade hans fars monument som en vanlig handelsvara. Kungen krävde att hertig Alba och nederländska köpmän verksamma i Sverige skulle påverka Antwerpens råd, som till slut upphävde beslutet om att beslagta sarkofagen.

   Äntligen, år 1583, tjugotre år efter Gustav Wasas död, kunde man placera sarkofagen i Uppsala domkyrka. Vid kungens sida är avbildade hans första hustru, Katarina av Sachsen-Lauenburg, och hans andra hustru, Margareta Leijonhufvud.

Gustav Wasas sarkofag i Uppsala domkyrkan

  Mästare Willem Boy skapade sarkofager även för Johan III:s familj. Johan och Katarina Jagellonica hade under fyra år varit fångar av Erik XIV på Gripsholms slott. År 1564 fick de där dottern Sibylla, som avled under fångenskapen vid endast ett och ett halvt års ålder. Hon begravdes i Strängnäs domkyrka, men den sarkofagen som mästare Willem byggde stod färdig först efter att Johan blivit kung.

   Efter Katarina Jagellonicas bortgång år 1583 lät Johan III Willem Boy skapa ytterligare en sarkofag i Uppsala domkyrka.

Tre Kronor

   Det allra viktigaste bland Johan III:s många byggnadsprojekt var renoveringen av det kungliga slottet i Stockholm, vilket också blev höjdpunkten i mästare Willems liv under sexton år. Till en början gick bygget trögt, på grund av inkompetenta och korrupta arbetsledare. Svårigheter uppstod också eftersom Johan ansåg sig vara en skicklig arkitekt – vilket han inte var.

   År 1576 tog mästare Willem ansvar på projektet och kallades från året 1577 för kungaslottets arkitekt. Inga detaljerade dokument om byggprocessen har bevarats, men det färdiga slottet finns beskrivet. År 1590 flyttade den kungliga familjen till det nya slottet.

   Slottet kallas Tre Kronor enligt de tre förgyllda kronor som prydde det 77 meter höga huvudtornet. Det var ett mäktigt byggnadskomplex som inte bara fungerade som ett kungligt palats, utan där hade man också placerat Sveriges landets centrala regeringsinstitutioner. Vid ankomsten till slottet passerade man först genom muren, vallgraven och den östra porten till förgården, där en bågig korridor ledde vidare till den stora innergården. Där i den norra hörnan låg slottskyrkan, och på västra kanten låg den kungliga familjens tre våningar högt boningshus. Längs den östra sidan låg rikets centrala administrativa organ: riksbiblioteket och arkivet, förvaltningskollegierna och olika ämbetsverk. Mot söder ledde en gång till en tredje gård, dominerad av det höga Tre Kronor-tornet. De olika byggnaderna bildade ingen harmonisk helhet, men som ett stort byggnadskomplex beläget något högre än sin omgivning upplevdes det ändå som en imponerande syn av de samtida. Hundra år senare, den 7 maj 1697, förstördes hela slottet i en formidabel brand.

Slottet Tre Kronor, den stora innergården.

Norra flygeln till vänster, kanslibyggnaden mitt emot, och kungaslottet till höger.

Tre förgyllda kronor på toppen av Huvudtornet.

Tre Kronor. (Målning i olja 1661, Govert Camphuysen)

   De andra offentliga byggnader som Willem Boy planerade var bland andra Sankt Jakobs kyrka i Stockholm, samt Svartsjö slott och Drottningholm, den kungliga familjens sommarresidens byggt för Katarina Jagellonica, de som Johan III låtit bygga.

Riddarholmkyrkan på 1630-talet. 

Tornspiran är Willem Boys händers verk.

   En kuriositet var tornet på Riddarholmskyrkan. Johan III ville förhöja dess struktur genom att tillföra en hög, spetsig ”spira”, vars utformning han anförtrodde åt mästare Willem. Den trätornspetsen, klädd i koppar, blev hela 66 meter lång, vilket gjorde att tornets totala höjd då var något större än idag.

Familjen

   Willem Boy vigdes med änkan Margareta Larsdotter omkring åren 1574–76. Margaretas första make var myntverkets sekreterare Martin Myntskrivare, som Erik XIV lät ta livet av och konfiskerade hans egendom. Liksom Willem tjänstgjorde även Margareta vid hovet under Johan III:s tid, med ansvar för hushållsartiklar och linnet i kungliga slottet (som åldfru). Willem Boy avled någon gång mellan den 19 april och den 29 november år 1592. Han begravdes i Riddarholmskyrkan.

   Willem och Margareta fick inga gemensamma barn. Däremot hade mästaren Willem fått en dotter före äktenskapet, vars mor är okänd. Dottern, vid namnet Katarina, föddes år 1564 medan Willem bodde i Antwerpen. Katarina gifte sig med den flandriske adelsmannen Lucas van Qvickelberg, som verkade som juvelerare i Stockholm och tjänstgjorde som kunglig arkitekt. Från dem fortsätter släktlinjen till Hjelt-släkten enligt följande:

I Willem Boy (* n. 1520 Mechelen) & NN

II Katarina Boy (* 1564 Antwerpen) ∞ Lucas van Qvickelberg

III Maria von Qvickelberg (* 1582 Stockholm) ∞ Hans Gubbertz

IV Catharina Gubbertz (* 1601 Stockholm) ∞ Balthazar Wernle

V Magdalena Wernle (* 1632 Åbo) ∞ Jost Schultz

VI Niclas Schulz (* 1660 Åbo) ∞ Margaretha Wittfooth

VII Margaretha Schultz (* 1689 Åbo) ∞ Hans Schele

VIII Margareta Schele (* 1707 Åbo) ∞ Carl Siercken

IX Margaretha Siercken (* 1730 Åbo) ∞ Carl Caloander

X Margaretha Caloander (* 1754 Åbo) ∞ Niclas Hjelt

Källmaterial:

Hahr, August: Willem Boy i Svenskt biografiskt lexikon (1925). Riksarkivet

Sandén, Gudrun: Vilhelm Boy. Upplands-Bro Kulturhistoriska Forskningsinstitut, 2000.

Nordisk Familjebok 1905: Boy, Willem.

Willem Boy – peintre, sculpteur, architecte, Bulletin du Cercle archéologique, littéraire et artistique de Malines (Volume 20), 1889.

Wikipedia: Willem Boy.

Hjältarnas fotspår

   Namnet Hjelt började användas i vår släkt först i mitten av 1700-talet. Innan dess använde våra förfäder i Åbo namnet Hielt. Samma efternamn användes under tre generationer av våra förfäder som bodde i Göteborg i början av 1600-talet. Denna namnpraxis stämmer helt överens med etymologin för det svenska ordet hjälte.

helt -> hielt -> hjelt -> hjälte (Svenska Akademins Ordbok)

”Tå Dauid thet hörde, sende han Ioab tijt medh hela the hieltars häär”. (1541)

(När David hörde detta sände han Joab dit med hela sin hjältestyrka.)

   Eftersom vår släktens holländska ursprung är en mycket intressant fråga, är det väl värt att undersöka etymologin bakom det holländska ordet ”held”, som betyder hjälte, och om det finns några kopplingar till ordet ”hielt”. Före mitten av 1500-talet fanns det inget enhetligt nederländskt tal- eller skriftspråk. I Nederländerna användes mellan 1150 och 1550 det så kallade mellanholländska språket (middelnederlandisch), men det var inte ett egentligt språk utan en benämning för de västgermanska dialekter som talades efter fornnederländska i det nutidens holländska språkområdet. Dialekterna hade inget gemensamt skriftspråk, men ömsesidig förståelse mellan dialekterna var mycket stor.

   ”Hielt” var inte det vanligaste ordet för ”hjälte” i Nederländerna, utan man använde snarare dess varianter i olika dialekter: helet, heelt, heilt, hilt, helt. Det vanligaste av dessa var ”helt”, och det därav utvecklade ordet ”held” togs med i det moderna nederländska språket. På kartan här intill visas de tre mellanholländska dialekterna där detta sällsynta ord för hjälte, hielt, förekommer: hollandsdialekten i det nuvarande provinsen Holland samt södra-brabant och flamska i det nuvarande Belgien. I dessa dialekter skedde en förändring så att diftongen /ee/ ändrades till formen /ie/. Till exempel steen (sten) --> stien, så analogt heelt (hjälte) --> hielt. Efter mitten av 1500-talet, när de olika dialekterna slogs samman till det nuvarande nederländska språket (nederlandse standaardtaal), försvann ordformen hielt, liksom många andra dialektord, in i historien. Men dess användning som efternamn fortsatte.

Etymologin bakom det nederländska ordet ”held” (hjälte) ser ut alltså ungefär så här:

                 helt -- > held
helet -->
                heelt --> hielt (†)

Ende God gaf hem den zege so groot,
Dat hi die meerre hielt slouch doot. (ur en dikt från 1283)

(Och Gud gav honom så stor kraft,
att han fällde den större hjälten till döds.)

   Även som efternamn minskade ordet Hielts användningen i Nederländerna och den upphörde nästan helt. Jag har hittat bara 38 personer med namnet Hielt från 1600-talet i olika delar av Europa (se bilagan). Källorna är GeneaNet (över tre miljarder personuppgifter från hela världen) och ArkivDigital (21 miljoner uppgifter om födda, avlidna och personer i bouppteckningar i Sverige). Av dessa finns 15 i det dåvarande Nederländerna, alla i de tre ovannämnda dialektområdena. Till dessa skulle man kunna lägga till sju personer med namnet Hielt som bodde i Göteborg och som troligen var från Nederländerna. Bland nederländarna drar tio personer uppmärksamheten till sig, vilka har bott i Antwerpen och dess omgivningar (se karta). Det finns också andra faktorer som gör just detta område intressant när man undersöker släkten Hjelts ursprung.

   Databaserna är förstås inte heltäckande, men man får en viss uppfattning om hur sällsynt namnet Hielt har varit när man jämför den med dess vanligare variant Helt. Totalt finns det 1 400 personer som använt namnet Helt sedan början av1600-talet och tidigare, varav 985 levde i de aktuella dialektområdena. Till exempel skepparen Roluf Helt (född i Göteborg), som har behandlats i bloggartiklar tidigare. Det finns också fall där samma person har använt båda varianter Hielt och Helt, vilket man bör ha i åtanke vid undersökningar.

--------------------------------------
Översättning från finska DeepL Translator.
Tack för hjälpen med att reda ut krångligheterna i det nederländska språket:
Titia Schuurman, översättare och
Norman Langerak, lektor i nederländska språket vid Helsingfors universitet

Källor:
Geneanet. En databas med uppgifter om över 3 miljarder personer till hjälp för släktforskare.

ArkivDigital. Svenska kyrkoböcker och bouppteckningar. Digitaliserat personregister med 20 miljoner personer.
Svenska Akademiens Ordbok. Etymologisk ordbok över svenska språket.

Digitale bibliotheek voor de Nederlandse letteren. Digital bibliotek för nederländsk litteratur.

Middelnederlandsch woordenboek. Instituut voor de Nederlandse taal. Etymologisk ordbok över mellanholländska språket (1250–1550).

Wikipedia: Middle Dutch. Den mest grundliga och högkvalitativa av artiklarna om det mellanholländska språket.

---------------------------------------
Bilaga:

Personer med namnet Hielt under 1600-talet:
Stat enligt nuvarande statsgränser.

s. = född, v. vigd, k. = död, m. = nämnd

Stat	Namn	Tid och plats
Belgien	Marcus de Hielt	s. 1605 Antwerpen
Belgien	Maria de Hielt	s. 1645 Antwerpen
Belgien	Balduinus de Hielt	s. 1605 Antwerpen
Belgien	Adrianus de Hielt	m. 1648 Mariekerke
Belgien	Catharina de Hielt	k. 1734 Antwerpen Sint-Adams
Belgia	Michael de Hielt	s. 1692 Flandern Baasrode
Belgien	Maria Anna d´Hielt	s. 1690 Flandern Baasrode
Belgien	Margaretha d´Hielt	s. 1637 Flandern Hamme
Belgien	Simonis d´Hielt	m. 1662 Flandern Hamme
Belgien	Bartholomeus de Hielt	v. 1638 Londerzeel
England	Joseph Hielt	s. 1689 Gloucester Longney
England	Anthony Hielt	m. 1689 Gloucester Longney
Holland	Jefgen Hielt	s. 1648 Amsterdam
Holland	Petronella van der Hielt	s. 1669 Amsterdam
Holland	Pieter Hielt	m. 1648 Amsterdam
Holland	Joannis van der Hielt	m. 1669 Amsterdam
Latvien	Anna Marija Hielt	s. 1661 Jelgava Nurmuiza
Latvien	Hans Georg Hielt	m. 1661 Jelgava Nurmuiza
Latvien	Johan Hielt	m. 1664 Jelgava Nurmuiza
Latvien	Johan Jürgen Hielt	m. 1664 Jelgava Nurmuiza
Frankrike	Simon Hielt	vih. 1506 France-Nord Douai
Frankrike	Marise Hielt	s. 1665 Haut-Rhin Mertzen
Frankrike	Leonard Hielt	k. 1677 Haut-Rhin Mertzen
Sverige	Henning Hielt	m. 1721 Bohuslän Valla
Sverige	Olof    Hielt	m. 1605 Nya Lödöse
Sverige	Olof Olofsson Hielt	m. 1605 Nya Lödöse
Sverige	Nils Gustavsson Hielt	m. 1637 Göteborg
Sverige	Lars Nilsson Hielt	m. 1653 Göteborg
Sverige	Nils Larsson Hielt	m. 1666 Göteborg
Sverige	Abraham   Hielt	m. 1680 Tålanda
Sverige	Olof Persson Hielt	s. 1675 Sunne Bräcke
Sverige	Märet Olofsdotter Hielt	s. 1707 Sunne Bräcke
Tyskland	Sibilia Hielt	m. 1694 Baden Görwihl
Tyskland	Johann Peter Hielt	s. 1664 Hessen Odersberg
Tyskland	Johann Jost Hielt	s. 1630 Hessen Odersberg
Finland	Niels Hielt	s. 1678 Turku
Finland	Johan Hielt	s. 1680 Turku
Finland	Börjel Björnsson Hielt	m. 1675 Turku

Hjeltarna i 1600-talets Göteborg

 

Kungliga Sjö- och Stapelstaden Göteborg

Varför just Göteborg?

   Först: under det stora ofreden tre av svarvarebröderna Hjelt från Åbo levde åtta år (1713–1721) som flyktingar i Stockholm. Där fick de stöd av den förmögne skepparen Roluf Rolufsson Helt, född i Göteborg, som uppenbarligen ordnade en bostad åt flyktingarna alldeles intill sin egen och som uppenbarligen också stödde dem ekonomiskt. Kan de liknande efternamnen tyda på gemensamma rötter i Göteborg?

   För det andra: I den släkttraditionen som säger att familjen Hjelt härstammar från staden Geldern i provinsen Gelderland i Nederländerna nämns att förfäderna kom till Sverige via Tyskland. Vilken ställe skulle vara mer naturlig att anlända till än Göteborg, som i skrifter från 1600-talet beskrivs som en holländsk koloni – ”Nieuwe Amsterdam”. Ovannämnde Roluf Helt har uppenbarligen frisiskt ursprung, men skulle det finnas några ledtrådar i Göteborg om Hjeltt-släktens holländska ursprung?

   Det första omnämnandet av en person vid namn Hielt är från år 1616. Nils Gunnarsson Hielt omnämns som hantverkare och borgare i staden Nya Lödöse, som idag är känt som stadsdelen Gammelstad, cirka 2 km från Göteborgs centrum. När Gustav II Adolf började bygga det nuvarande Göteborg år 1621 flyttade Hielt dit tillsammans med många andra.

Tomtägare

   I kvarteret Larmtrumman i Göteborg, vid hörnet av Korsgatan och Södra Larmgatan, ligger en tomt vars ägare under åren 1637–69 hette Hielt. Mantalböckerna börjar först år 1637, så familjen Hielt kan ha bott där redan tidigare. Först nämns Nils Gunnarsson Hielt och därefter hans son Lars Nilsson Hielt från år 1653 fram till sin död år 1669. Lars make Elin Esbjörnsdotter ärvde huset när hon blev änka och sålde det år 1675. Deras son Nils Larsson Hielt nämns endast en gång, år 1666. Det har säkert funnits andra familjemedlemmar, men om dem finns inga uppgifter.

Detalj av en fransk plan över Göteborg 1693.

     Den enda uppgiften som finns i kyrkböckerna gäller Lars Hielts död den 2 april 1669. Göteborgs kyrkböcker från 1600-talet har endast bevarats från tre år (1669–71).Uppgifterna här bygger på information som forskaren Olga Dahl har sammanställt om tomtägare och personer från 1600- och 1700-talen som förekommer i dokument rörande tomter: olika skattelistor, bouppteckningar, protokoll från magistraten och tingsrätten samt stadens räkenskapsböcker, där släktskap endast framgår sporadiskt. Dessa Hielt var hantverkare och borgare men deras yrke nämnes inte, vilket i sig är märkligt.

   Den äldsta uppgiften om familjen Hielt i Göteborg finns i rådhusrätts protokoll den 25 augusti 1636. Egentligen handlade det om Nils Gunnarson Hielts hustru, vars namn inte nämns: ”Nils Hiälts fraw ist heut dato vor Gericht erschienen …” (Niels Hielts hustru har i dag inställt sig inför rätten …). Nils hustru bad rådet att sälja henne kläderna som en kvinna med namnet Agnes hade på sig, då hon hade utsatts för skampålen och avled. Därmed ville hustrun ersätta kostnaderna för Agnes barn som hon tagit i sin vård. Enligt Olga Dahl är detta det äldsta tyskspråkiga protokollet i Göteborgs rådhusrätt (se här ).

   Olga Dahl har också transkriberat ett stort antal utdrag ur dokumenttexter som finns både på svenska och tyska. Om personernas namn, dokumentens innehåll och språket i texterna kan man grovt sluta sig till att tomtägarna på början av 1600-talet var mestadels holländare och tyskar.  Göteborgs förvaltning leddes av tre borgmästare, en svensk, en holländare och en tysk, samt 12 rådsmän, varav fyra skulle vara svenskar, tre holländare, tre tyskar och två skottar. Kan man utifrån språket i protokollet om Nils Hielts hustru dra några slutsatser om hustruns eller Nils modersmål eller ursprung? Knappast, det betyder troligen bara att tyska var rådmännens ”arbetsspråk” vid sidan av svenska.

   Bilden visar två exempel på hur namnet Hielt stavades. Nils (Gunnarsson) Hielt i Göteborgs mantalregister från 1637 och en anteckning om hans son Lars (Nilsson) Hjelts död 1669. Den är den sista uppgiften om personer med namnet Hielt i Göteborg under 1600-talet. 

Kom familjen Hielt i Åbo från Göteborg?

   Jag skriver om denna fråga som om svaret vore jakande. Det är dock uppenbart att uppgifterna om kopplingen mellan Göteborg och Åbo inte skulle räcka för att övertyga i rådstugan, men det här är ju en bloggartikel.

   Strax efter att namnet Hielt försvann från Göteborgs arkiv dök samma namn upp i Turku. Jag använder här skrivformen Hielt, som var i bruk i båda städerna vid den tiden. Formen Hjelt började användes gradvis först efter mitten av 1700-talet.

   Den sista omnämnandet av Nils Larsson Hielt i Göteborg är från 1666. Det första omnämnandet av honom i Åbo hittas i rådstuvurätts protokoll den 8 mars 1669: ”Nils Swarfare nämnes som värderingsman.” Efternamnet nämns inte. I Göteborg var Nils far, Lars Hielt, avlidit den 2 april 1669 och huset övergick i ägo till Nils mor, Elin Esbjörnsdotter. 

   Hittils den äldstä kändä förfader Börjel Björnsson Hielt omnämns första gången 1675 i Åbo, då han var den enda svarvarelärlingen hos den avlidne svarvare Nils änka Anna. Enligt skråreglerna hade en avliden hantverkares änka rätt att fortsätta verksamheten, förutsatt att det fanns en tillräckligt erfaren lärling. Seppo Perälä antar i sin forskning att den avlidne svarvaren Nils kan ha varit Börjels farbror. Tillsammans med Nils Hielt och hans hustru Anna kunde eventuellt också hans brorson Börjel Björnsson ha kommit som lärling eller gesäll till Åbo. Nils och Anna hade i alla fall inga egna barn i Åbo. Därför är det naturligt att efter svarvare Nils död 1675 Börjel Björnsson Hielt fortsatte arbeta i sin farbrors verkstad först som gesäll under änkan Anna och senare som mästare.

   De tillgängliga uppgifterna från båda städerna stämmer överens, det finns inga motsättningar. Men en viktig bit saknar; det finns inga uppgifter om Börjels far Björn. I diagrammet här intill har en fiktiv saknad pusselbit lagts till, där fadern skulle heta Björn Larsson Hielt, son till Lars Nilsson Hielt och Elin Esbjörnsdotter samt bror till svarvare Nils Larsson Hielt. Det var ganska vanligt att föräldrarna gav sin förstfödde son ett förnamn efter sin farfar, i detta fall kommer alltså Nils Larssons förnamn från Nils Gunnarsson. Nästfödde son fick sitt förnamn efter sin morfar, i detta fall skulle Björn Larssons förnamn komma från hans morfar, den uppenbart svenske Esbjörn Andersson, och framgå som patronym vidare till Börjel Björnsson Hielt (Esbjörn = man med gudomliga björnkrafter). Detta  tycks vara en vacker förklaring till något som jag alltid har undrat över; släkttraditionen, DNA-testerna och efternamnet pekar tydligt till Holland, men förnamnet Björn till Skandinavien. 

   Det är anmärkningsvärt hur populärt fönamnet Nils/Niclas är: i Göteborg har det använts i två av tre generationer, och samma mönster fortsatte i Åbo i tre av fyra generationer.


Kom familjen Hielt från Holland?

   Nils Gunnarsson Hielts födelsetid kan endast grovt uppskattas med hjälp av dokumentuppgifter, men det måste ha varit i slutet av 1500-talet troligen i Nederländerna. Enligt släkttraditionen, som levde kvar ända in på 1800-talet, lämnade vår förfader staden Geldern (August Hjelt). Traditionen anger inte tidpunkten för avresan, men sådana traditioner lever knappast kvar mer än tvåhundra år, vilket innebär att avresan inte kan ha skett långt före 1600-talet. I Nederländerna pågick ett åttioårigt krig i slutet av 1500-talet; de förenade nederländska provinserna kämpade för sin självständighet mot de spansk-habsburgska styrkorna.  Det förekom en utflyttning från Nederländerna till andra platser, och Gustav II Adolf har i sin tur sett till att det funnits dragkraft till Göteborg. 

-----------------------------

Källor:

Wilhelm Berg: Genealogiska anteckningar om Göteborgssläkter. (Manuskript 1939)
Olga Dahl: Det äldsta Göteborgs roteindelning. Sveriges släktforskarförbund. Årsbok 1989.
Olga Dahl: Göteborgs tomtägare 1637-1807. (Manuskript 2007). http://www.gbgtomter.se/
Göteborgs stad: Historiska kartor.
Seppo Perälä: Sukupuusta sorvattua. Niclas Hjeltin ja Margaretha Caloanderin esivanhemmat, Helsinki 2002.
Arkivdigital: Göteborgs bouppteckningar 1663-96
Arkivdigital: Göteborgs rådhusrätts protokoll 1624, 1665-68
Riksarkivet: Göteborgs Domkyrkoförsamling: död- och begravningsbok 1669-71
Riksarkivet: Göteborgs Mantallängd 1655
Det Gamla Göteborg. http://gamlagoteborg.se/
Wikipedia: Göteborgs historia. https://sv.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6teborgs_historia

Sjöfarare

   Det har hunnit gå 25 år sedan Marianne Riska-Nordqvist höll ett föredrag om sjöfararna i släkten Hjelt. Marianne hade samlat ihop material och även lyckats intervjua sådana sjöbjörnar, som hade seglat med stora segelfartyg på världshaven. Det är väldigt värdefullt att man har kunnat dokumentera sådana här släkttraditioner. Deras värde har bara vuxit med åren. (Läs här.) 

Grav i Pargas

     

HÄR HVILAR

DOMKYRKOSYSSLOMANNEN

MAGISTER

NIKLAS HJELT

FÖDD D. 2ND JUNI 1739

DÖD D. 22. MAJ 1808

OCH DESS SÖNER

 Magister Niklas Hjelts hustru Margareta Caloander dog i augusti 1807 och begravdes i Åbo. Ett halvår senare, i februari 1808, dog hans 29-årige son Adolf Robert. Han jordfästes i Åbo domkyrka men begravdes inte bredvid sin mor utan i en grav förvärvat av Niklas Hjelt från Pargas kyrkogården. Vad var anledningen till detta märkliga arrangemang? Familjen och hela släkten hade ju bott i Åbo och både far och son arbetade i Åbo domkapitel. Hur märkligt det än låter kan det vara så att den ryska militära aktionen kan ha påverkat Niklas Hjelts beslut. För att klargöra saken måste händelserna från februari och till maj 1808 granskas kronologiskt så noggrant som möjligt från dokumenten. 

   19.2. Biträdande notarie vid hovkapellet, magister Adolf Robert Hjelt, avled ogift i lungsjukdom i Åbo vid 29 års ålder. Det finns tillräckligt information om honom och hans publikationer för att föreställa sig att han har haft en anmärkningsvärd karriär framför sig. 

   21.2. Ryska trupper korsade Kymmene älv i Strömfors i 30 minusgrader och kriget började. När de svenska trupperna drog sig tillbaka ryckte ryssarna snabbt fram för att belägra Sveaborg och sedan mot Satakunta.

   25.2. Adolf Robert Hjelt jordfästes i Åbo domkyrka, klockorna ringde fyra gånger. Den avlidne begravdes inte ännu.

   2.3. Åbo domkapitel konstaterade att den ryska arméns starka och snabba framryckning kommer att utgöra ett stort hot mot Åbo inom den närmaste framtiden. Det beslöts att flytta katedralens värdefullaste lösöre i säkerhet. Någon transport till Sverige var utesluten på grund av årstiden. I stället fick sysslomannen Niklas Hjelt i uppdrag att flytta föremålen till en så säker förvaringsplats som möjligt. Niklas Hjelt hade därför två uppgifter som behövde utföras skyndsamt: att eskortera sonen till graven och att gömma domkyrkans skatter. Det är känt att han begav sig till Pargas med sin sons kista. Av förståeliga skäl finns dock ingen information bevarad om huruvida kyrkans skatter lastades i samma last. I Pargas torde målet vara Kirjala by och där gårdarna Norrgård och Mellangård som ägdes av Niklas Hjelt och sköttes av landbönder.

   6.3. Niklas Hjelts betalning för sonen Adolf Robert Hjelts grav bokfördes som betald i Pargas församlingens räkenskaper. Det faktiska begravningsdatumet är okänt, men baserat på ovanstående kan det ha varit mellan 3. - 6.  mars. Jordfästningen hade hänt i Åbo ungefär en vecka tidigare, så att begravningen kunde ordnas utan uppmärksamhet och med en liten grupp i Pargas. Men var hamnade domkyrkans skatter? Det finns möjligen två alternativ; antingen Niklas Hjelts gårdar i Kirjala eller under jorden i Pargas kyrkogård.

   22.3. Ryssarna marscherade till Åbo, där överbefälhavaren general von Buxhoevden upprättade sitt högkvarter.

   21.5.  På general Buxhoevdens begäran svor större delen av prästerskapet, ämbetsmännen och borgerskapet i Åbo trohetsed till den ryske kejsaren, men inte alla, Till exempel Niklas Hjelts namn saknar på listan över dem som svurit eden.

   22.5. Niklas Hjelt avled oväntat av stick. Han var då nästan 69 år gammal, men ända till sin död utförde han sina plikter som domkyrkans syssloman. Detta framgår av domkapitels möte några dagar senare, där Niklas Hjelts död beaktades och hans plan för användningen av de 48 tunnor spannmål som återstod ännu kvar av kyrkotionden diskuterades. Det är dock fortfarande oklart varför Niklas inte svor eden till kejsaren dagen före sin död. Det kan vara att han redan då var så svag att han trots sin önskan inte kunde delta. Det kan också vara möjligt att han vägrade på grund av övertygelse och avled av chock.

 31.5. Niklas Hjelt jordfästes i Åbo domkyrka. I kyrkoböcker framgår att den avlidne sedan fördes till Pargas för att begravas, alltså bredvid sin son Adolf Robert.  Gravavgiften som arvingarna betalat bokförs i Pargas kyrkas räkenskaper den 10. juni.

   Fem år senare. Förutom Niklas Hjelts uppgifter är gravsten graverad med text: ".. och dess söner". Förutom Adolf Robert ligger alltså minst en annan av Niklas Hjelts söner begravd i samma grav. Det kan ha varit Lars Reinhold Hjelt, notarie vid häradsrätten som dog ogift 1813 endast 23 år gammal. Året för uppförandet av gravstenen är okänt.

 -------------------------

Pargas församlings räkenskaper:  6.3.1808 och 10.6.1808

Lista över döda i svenska församlingen i Åbo 1804–32

Åbo domkyrkas protokoll 2.3.1808 och 25.5.1808

Wikipedia: Finska kriget 1808–09

 

Piphyllan

 

   I familjetraditionen har piphyllan på bilden burit namnet ”Ottos piphylla” under lång tid efter Otto Hjelt, från vilken den ärvdes av hans ättlingar. Det finns fortfarande tretton pipor på hyllan. År 2018 granskade Anna Perälä Christian Ludvig Hjelts bouppteckning från 1849 och noterade bland lösören nämndes en piphylla med tretton pipor. Christian Ludvig dog vid 63 års ålder, så hyllan kan uppskattas nu vara omkring tvåhundra år gammal. Vi måste alltså vänja oss vid att kalla hyllan för ”Christian Ludvigs piphylla”.

   Otto Hjelt var en 26-årig filosofie doktor och medicinstudent när han ärvde piphyllan. Hans barnbarn Greta Hjelts redogörelse tyder på att Ottos pipanvändning inte varade mer än två eller tre år. Därefter har piporna med andra ord varit rena prydnadsföremål i mer än 160 år.

   I sin bok berättar Greta Hjelt om hur hon två gånger lyssnat på Otto Hjelts berättelse om piphyllan på väggen i sitt arbetsrum. Första gången när Greta var ännu en ung flicka presenterade Otto Lepola-hemmet för en av Gretas kusiner:

   "Vad är det på den där väggen? Ett stort antal pipor. Har farfar rökt så många vackra pipor”, frågade flickorna.

   "I min ungdom rökte jag, men när jag läste till läkare och lärde mig mer om tobakens och alkoholens skadliga effekt på människokroppen, bestämde jag mig för att lämna alla giftiga ämnen bakom mig. Dessa pipor är nu bara vackra minnessaker. Jag har ställt ut dem i mitt rum så att jag bättre kan presentera dem för yngre generationer och berätta för dem hur mycket skada de kan göra på människor. De är en varning till alla: sluta röka, börja aldrig röka. Rök inte papyross, än mindre en pipa!

   Farfar gör en paus, funderar länge och ler sedan.

   – Det är bra att tjejer inte röker.

   Ett annat fall var senare 1913 då Greta tog med sig sin fästman Väinö Krohn för att presentera honom för farfar. Otto Hjelt visade sitt arbetsrum åt sin son Augusts blivande svärson och sade: I min ungdom rökte jag, men slutade sedan när jag lärde mig hur farligt det är. Det är rådet jag ger dig: rök aldrig! Det är vad jag har brukat ge råd till svärsöner som kommer in i familjen.

Greta Krohn: Isoäiti kertoo (Mormor berättar), 1967

 

Hedvig Lovisa Chytraeus - ättling till grytstöpare

 

Hedvig Lovisa Hjelt (Chytraeus) 1790-1839

   Många av Christian Ludvig Hjelts ättlingar har i sina hem en kopia av en miniatyrmålning av hans fru. Inte bara kvinnans skönhet utan även hennes smycken har beundrats.

   På sin fars sida kommer Hedvig Lovisa Chytraeus från en gammal grytstöparesläkt från Åbo, som kallades Paturi (grytstöpare på finska). När grytstöparen och borgaren Matti Paturis förste son skrevs in i katedralskolan på 1660-talet var det finska efternamnet inte giltigt och lärarna gav honom ett nytt efternamn Chytraeus. Jag kunde inte hitta någon förklaring till detta val av namn i någon källa. Men slutligen kunde en grekisktalande person berätta att namnet är baserat på det gamla grekiska ordet khýtra (χύτρα, gryta). När ordet senare lånades till latinet ändrades det till chytra, som uttalas /kytra/. Därför förekom efternamnet ibland i Åbo i form av Kytraeus och i tingsrättens protokoll också med finsk betoning Kytreeni, där den första delen av namnet uttalas som /kytr/. Men även detta namn smälte samman med det svenska fonetiska systemet, där den första delen uttalas /tsytr/ (jfr t.ex. kyrka). Som jag förstår det kan efternamnet Chytraeus därför uttalas antingen /kytreeus/ eller /tsytreeus/.

   Hedvig Lovisa Chytraeus föddes i Åbo den 30. april 1790. Hans far var Henrik Chytraeus, notarie vid Åbo domkyrka och hans mor var Catarina Carling från Kalvola. Hedvig Lovisa förblev familjens enda barn och fick en exemplarisk uppväxt i sitt välbärgade hem. Hon har beskrivits som en lugn och tålmodig kvinna. Hennes preferenser var mer inriktade på läsning och andliga sysselsättningar än på praktiskt hushållsarbete. Förutom Henrik Chytraeus arbetade också docent Niclas Hjelt under många år som biträdande notarie vid kapitulets kansli. Barnen Christian Ludvig Hjelt och Hedvig Lovisa Chytraeus gifte sig 1811 i Åbo. Hedvig Lovisa hann vara gift bara i sex år när fadern dog. Modern dog sju år senare. Som enda barn ärvde Hedvig Lovisa tre gårdar. Tillsammans ägde Christian och Hedvig säterierna Vendelä, Uotila, Äijälä och Moisio i Lundo, Kauhais rusthåll i Pemar samt gårdar i Lundo, Pemar, Sagu, Pöytis och S:t Karins. Somrarna tillbringade familjen på Moisio gård i Lundo.

   Natten mellan den fjärde och femte september 1827 utbröt en stor eldsvåda i Åbo som förstörde nästan hela staden. Då var föräldrarna i staden och barnen i Moisio, där de från en närliggande kulle såg lågorna flamma 10-12 kilometer borta. Samma natt begav sig män och hästar från Moisio till staden för räddningsarbete. Familjens stora stadslägenhet brann ner helt, bara en del möbler och husgeråd gick att rädda. Huset var inte försäkrat, inte heller tryckeriet och förlaget. Föräldrarna kom till Moisio nästa morgon och pappan stängde in sig på sitt rum i flera dagar, deprimerad. Hela familjen var alltså tvungen att bo i Moisio under hela den följande vintern. Men redan på hösten 1828 kunde familjen flytta till Åbo, som fortfarande delvis låg i ruiner.

   Hösten 1831 prövades Åbo på nytt, denna gång drabbades staden av en allvarlig koleraepidemi. Hedvig Lovisa rådde barnen att samla in grönmynta som användes för att hindra sjukdomen vid den tiden. När epidemin fortsatte stängdes skolorna och familjen flyttade igen till Moisio. Även där bekämpades koleran tydligen med tidens metoder: rummen fylldes med lukten av brända enris och tjärånga, till vilken klorkalk tillsattes. Dessutom måste pepparmynts te och tjära utspädd med vatten drickas.

   Det finns inga ytterligare uppgifter om Hedvig Lovisas liv, eftersom hon sägs ha lidit av någon form av cancer under lång tid. Hon dog vid 49 års ålder några dagar före julen 1839.



   En artikel om Hedvig Lovisas förfäder hittar du här (på finska).