Sjöfarare

   Det har hunnit gå 25 år sedan Marianne Riska-Nordqvist höll ett föredrag om sjöfararna i släkten Hjelt. Marianne hade samlat ihop material och även lyckats intervjua sådana sjöbjörnar, som hade seglat med stora segelfartyg på världshaven. Det är väldigt värdefullt att man har kunnat dokumentera sådana här släkttraditioner. Deras värde har bara vuxit med åren. (Läs här.) 

Grav i Pargas

     

HÄR HVILAR

DOMKYRKOSYSSLOMANNEN

MAGISTER

NIKLAS HJELT

FÖDD D. 2ND JUNI 1739

DÖD D. 22. MAJ 1808

OCH DESS SÖNER

 Magister Niklas Hjelts hustru Margareta Caloander dog i augusti 1807 och begravdes i Åbo. Ett halvår senare, i februari 1808, dog hans 29-årige son Adolf Robert. Han jordfästes i Åbo domkyrka men begravdes inte bredvid sin mor utan i en grav förvärvat av Niklas Hjelt från Pargas kyrkogården. Vad var anledningen till detta märkliga arrangemang? Familjen och hela släkten hade ju bott i Åbo och både far och son arbetade i Åbo domkapitel. Hur märkligt det än låter kan det vara så att den ryska militära aktionen kan ha påverkat Niklas Hjelts beslut. För att klargöra saken måste händelserna från februari och till maj 1808 granskas kronologiskt så noggrant som möjligt från dokumenten. 

   19.2. Biträdande notarie vid hovkapellet, magister Adolf Robert Hjelt, avled ogift i lungsjukdom i Åbo vid 29 års ålder. Det finns tillräckligt information om honom och hans publikationer för att föreställa sig att han har haft en anmärkningsvärd karriär framför sig. 

   21.2. Ryska trupper korsade Kymmene älv i Strömfors i 30 minusgrader och kriget började. När de svenska trupperna drog sig tillbaka ryckte ryssarna snabbt fram för att belägra Sveaborg och sedan mot Satakunta.

   25.2. Adolf Robert Hjelt jordfästes i Åbo domkyrka, klockorna ringde fyra gånger. Den avlidne begravdes inte ännu.

   2.3. Åbo domkapitel konstaterade att den ryska arméns starka och snabba framryckning kommer att utgöra ett stort hot mot Åbo inom den närmaste framtiden. Det beslöts att flytta katedralens värdefullaste lösöre i säkerhet. Någon transport till Sverige var utesluten på grund av årstiden. I stället fick sysslomannen Niklas Hjelt i uppdrag att flytta föremålen till en så säker förvaringsplats som möjligt. Niklas Hjelt hade därför två uppgifter som behövde utföras skyndsamt: att eskortera sonen till graven och att gömma domkyrkans skatter. Det är känt att han begav sig till Pargas med sin sons kista. Av förståeliga skäl finns dock ingen information bevarad om huruvida kyrkans skatter lastades i samma last. I Pargas torde målet vara Kirjala by och där gårdarna Norrgård och Mellangård som ägdes av Niklas Hjelt och sköttes av landbönder.

   6.3. Niklas Hjelts betalning för sonen Adolf Robert Hjelts grav bokfördes som betald i Pargas församlingens räkenskaper. Det faktiska begravningsdatumet är okänt, men baserat på ovanstående kan det ha varit mellan 3. - 6.  mars. Jordfästningen hade hänt i Åbo ungefär en vecka tidigare, så att begravningen kunde ordnas utan uppmärksamhet och med en liten grupp i Pargas. Men var hamnade domkyrkans skatter? Det finns möjligen två alternativ; antingen Niklas Hjelts gårdar i Kirjala eller under jorden i Pargas kyrkogård.

   22.3. Ryssarna marscherade till Åbo, där överbefälhavaren general von Buxhoevden upprättade sitt högkvarter.

   21.5.  På general Buxhoevdens begäran svor större delen av prästerskapet, ämbetsmännen och borgerskapet i Åbo trohetsed till den ryske kejsaren, men inte alla, Till exempel Niklas Hjelts namn saknar på listan över dem som svurit eden.

   22.5. Niklas Hjelt avled oväntat av stick. Han var då nästan 69 år gammal, men ända till sin död utförde han sina plikter som domkyrkans syssloman. Detta framgår av domkapitels möte några dagar senare, där Niklas Hjelts död beaktades och hans plan för användningen av de 48 tunnor spannmål som återstod ännu kvar av kyrkotionden diskuterades. Det är dock fortfarande oklart varför Niklas inte svor eden till kejsaren dagen före sin död. Det kan vara att han redan då var så svag att han trots sin önskan inte kunde delta. Det kan också vara möjligt att han vägrade på grund av övertygelse och avled av chock.

 31.5. Niklas Hjelt jordfästes i Åbo domkyrka. I kyrkoböcker framgår att den avlidne sedan fördes till Pargas för att begravas, alltså bredvid sin son Adolf Robert.  Gravavgiften som arvingarna betalat bokförs i Pargas kyrkas räkenskaper den 10. juni.

   Fem år senare. Förutom Niklas Hjelts uppgifter är gravsten graverad med text: ".. och dess söner". Förutom Adolf Robert ligger alltså minst en annan av Niklas Hjelts söner begravd i samma grav. Det kan ha varit Lars Reinhold Hjelt, notarie vid häradsrätten som dog ogift 1813 endast 23 år gammal. Året för uppförandet av gravstenen är okänt.

 -------------------------

Pargas församlings räkenskaper:  6.3.1808 och 10.6.1808

Lista över döda i svenska församlingen i Åbo 1804–32

Åbo domkyrkas protokoll 2.3.1808 och 25.5.1808

Wikipedia: Finska kriget 1808–09

 

Piphyllan

 

   I familjetraditionen har piphyllan på bilden burit namnet ”Ottos piphylla” under lång tid efter Otto Hjelt, från vilken den ärvdes av hans ättlingar. Det finns fortfarande tretton pipor på hyllan. År 2018 granskade Anna Perälä Christian Ludvig Hjelts bouppteckning från 1849 och noterade bland lösören nämndes en piphylla med tretton pipor. Christian Ludvig dog vid 63 års ålder, så hyllan kan uppskattas nu vara omkring tvåhundra år gammal. Vi måste alltså vänja oss vid att kalla hyllan för ”Christian Ludvigs piphylla”.

   Otto Hjelt var en 26-årig filosofie doktor och medicinstudent när han ärvde piphyllan. Hans barnbarn Greta Hjelts redogörelse tyder på att Ottos pipanvändning inte varade mer än två eller tre år. Därefter har piporna med andra ord varit rena prydnadsföremål i mer än 160 år.

   I sin bok berättar Greta Hjelt om hur hon två gånger lyssnat på Otto Hjelts berättelse om piphyllan på väggen i sitt arbetsrum. Första gången när Greta var ännu en ung flicka presenterade Otto Lepola-hemmet för en av Gretas kusiner:

   "Vad är det på den där väggen? Ett stort antal pipor. Har farfar rökt så många vackra pipor”, frågade flickorna.

   "I min ungdom rökte jag, men när jag läste till läkare och lärde mig mer om tobakens och alkoholens skadliga effekt på människokroppen, bestämde jag mig för att lämna alla giftiga ämnen bakom mig. Dessa pipor är nu bara vackra minnessaker. Jag har ställt ut dem i mitt rum så att jag bättre kan presentera dem för yngre generationer och berätta för dem hur mycket skada de kan göra på människor. De är en varning till alla: sluta röka, börja aldrig röka. Rök inte papyross, än mindre en pipa!

   Farfar gör en paus, funderar länge och ler sedan.

   – Det är bra att tjejer inte röker.

   Ett annat fall var senare 1913 då Greta tog med sig sin fästman Väinö Krohn för att presentera honom för farfar. Otto Hjelt visade sitt arbetsrum åt sin son Augusts blivande svärson och sade: I min ungdom rökte jag, men slutade sedan när jag lärde mig hur farligt det är. Det är rådet jag ger dig: rök aldrig! Det är vad jag har brukat ge råd till svärsöner som kommer in i familjen.

Greta Krohn: Isoäiti kertoo (Mormor berättar), 1967

 

Hedvig Lovisa Chytraeus - ättling till grytstöpare

 

Hedvig Lovisa Hjelt (Chytraeus) 1790-1839

   Många av Christian Ludvig Hjelts ättlingar har i sina hem en kopia av en miniatyrmålning av hans fru. Inte bara kvinnans skönhet utan även hennes smycken har beundrats.

   På sin fars sida kommer Hedvig Lovisa Chytraeus från en gammal grytstöparesläkt från Åbo, som kallades Paturi (grytstöpare på finska). När grytstöparen och borgaren Matti Paturis förste son skrevs in i katedralskolan på 1660-talet var det finska efternamnet inte giltigt och lärarna gav honom ett nytt efternamn Chytraeus. Jag kunde inte hitta någon förklaring till detta val av namn i någon källa. Men slutligen kunde en grekisktalande person berätta att namnet är baserat på det gamla grekiska ordet khýtra (χύτρα, gryta). När ordet senare lånades till latinet ändrades det till chytra, som uttalas /kytra/. Därför förekom efternamnet ibland i Åbo i form av Kytraeus och i tingsrättens protokoll också med finsk betoning Kytreeni, där den första delen av namnet uttalas som /kytr/. Men även detta namn smälte samman med det svenska fonetiska systemet, där den första delen uttalas /tsytr/ (jfr t.ex. kyrka). Som jag förstår det kan efternamnet Chytraeus därför uttalas antingen /kytreeus/ eller /tsytreeus/.

   Hedvig Lovisa Chytraeus föddes i Åbo den 30. april 1790. Hans far var Henrik Chytraeus, notarie vid Åbo domkyrka och hans mor var Catarina Carling från Kalvola. Hedvig Lovisa förblev familjens enda barn och fick en exemplarisk uppväxt i sitt välbärgade hem. Hon har beskrivits som en lugn och tålmodig kvinna. Hennes preferenser var mer inriktade på läsning och andliga sysselsättningar än på praktiskt hushållsarbete. Förutom Henrik Chytraeus arbetade också docent Niclas Hjelt under många år som biträdande notarie vid kapitulets kansli. Barnen Christian Ludvig Hjelt och Hedvig Lovisa Chytraeus gifte sig 1811 i Åbo. Hedvig Lovisa hann vara gift bara i sex år när fadern dog. Modern dog sju år senare. Som enda barn ärvde Hedvig Lovisa tre gårdar. Tillsammans ägde Christian och Hedvig säterierna Vendelä, Uotila, Äijälä och Moisio i Lundo, Kauhais rusthåll i Pemar samt gårdar i Lundo, Pemar, Sagu, Pöytis och S:t Karins. Somrarna tillbringade familjen på Moisio gård i Lundo.

   Natten mellan den fjärde och femte september 1827 utbröt en stor eldsvåda i Åbo som förstörde nästan hela staden. Då var föräldrarna i staden och barnen i Moisio, där de från en närliggande kulle såg lågorna flamma 10-12 kilometer borta. Samma natt begav sig män och hästar från Moisio till staden för räddningsarbete. Familjens stora stadslägenhet brann ner helt, bara en del möbler och husgeråd gick att rädda. Huset var inte försäkrat, inte heller tryckeriet och förlaget. Föräldrarna kom till Moisio nästa morgon och pappan stängde in sig på sitt rum i flera dagar, deprimerad. Hela familjen var alltså tvungen att bo i Moisio under hela den följande vintern. Men redan på hösten 1828 kunde familjen flytta till Åbo, som fortfarande delvis låg i ruiner.

   Hösten 1831 prövades Åbo på nytt, denna gång drabbades staden av en allvarlig koleraepidemi. Hedvig Lovisa rådde barnen att samla in grönmynta som användes för att hindra sjukdomen vid den tiden. När epidemin fortsatte stängdes skolorna och familjen flyttade igen till Moisio. Även där bekämpades koleran tydligen med tidens metoder: rummen fylldes med lukten av brända enris och tjärånga, till vilken klorkalk tillsattes. Dessutom måste pepparmynts te och tjära utspädd med vatten drickas.

   Det finns inga ytterligare uppgifter om Hedvig Lovisas liv, eftersom hon sägs ha lidit av någon form av cancer under lång tid. Hon dog vid 49 års ålder några dagar före julen 1839.



   En artikel om Hedvig Lovisas förfäder hittar du här (på finska).

 

Brottet på prästgården

Alma Viktoria Hjelt (1861-1930)

   Under sin levnadstid ingick Alma Viktoria Hjelt tre äktenskap. Första maken år 1882 var den svenska skådespelaren Gustaf Carlsén. Efter tre års äktenskap föddes deras dotter i Stockholm. Strax efter barnets födelse försvann fadern ur familjen och äktenskapet tog sedan slut år 1890. Almas nästa make var veterinären Frans Hellman från Kuopio som hon gifte sig med år 1893. Äktenskapet slutade olyckligt då mannen sju år senare dog. Tredje äktenskapet ingick Alma med kyrkoherden Gustaf Junnelius från Pälkäne. Paret flyttade till Torneå där Junnelius hade mottagit kyrkoherdetjänsten. Relationen var mycket olyckligt och det eskalerade i en katastrofal nyårsafton år 1909.

   På nyårsaftonen år 1909 försökte drängen Johansson i prästgården slå ihjäl kyrkoherden med en pistol. Prästen Gustaf Junnelius sårades. Mordförsöket skapade stora rubriken runtom i landets tidningar. Ännu större blev tidningarnas rubriker när det kom fram att också kyrkoherdens fru hade gripits för deltagandet i mordföslket. I tidningarna kunde man följa med den komplicerade rättegången ända till domslutet hösten 1910. Drängen Johansson straffades med 3 års och 10 månaders fängelse. Alma Hjelt blev dömd och fick 4 månaders fängelse för äktenskapsbrott, och 4 års tukthus för eggelse till mord.

   Alma Hjelts ättling Björn Johnson skriver om fallet i sin bok "Om tre mödrar" (Stockholm 2009). Kopian kan du läsa här.

Genetiska släktingar

   Mina föregående artiklar om mina forna förfäder baserar sig på sådana mutationer (”snips”) som sker i männens Y-kromosom, vilka sker mycket sällan, med hundra kanske även tusen års mellanrum. I denna och mina efterföljande artiklar närmar jag mig frågan om Hjelt-släktens ursprung från en annan sida. Min skrivelse grundar sig nu på andra mutationer som sker tätare, även under hundra års mellanrum. Härmed är det möjligt att jämföra i liv varande enskilda mäns testresultat med varandra och göra slutsatser baserade på dessa om deras släktförhållanden. Utförandet av dessa tester har på senaste tid ökat avsevärt, till vars följd man har även hittat släktlinjer som förr varit okända. Härifrån har en ny gren inom släktforskningen fått sin början, den genetiska släktforskningen. Stabiliseringen av denna forskning berättar även det att bl.a. Genealogiska Samfundet i Finland har på hösten 2015 ökat sitt utbud på skolning med kurser i genetisk släktforskning.

   Det finns kanske skäl att börja kalla den traditionella släktforskningen efter detta till historiska släktforskningen, då den baserar sig på dokument och övriga litterära källor. Denna fakta ställer naturligtvis för denna forskningsgren klara tidsgränser för det hur långt den kan sträcka sig. Den genetiska släktforskningen har inte sådana tidsgränser, då vi alla bär i våra gener information om våra förfäder från tusentals års tid. Däremot är begränsningen den, att de släktförhållanden som kommit fram inom genetiska släktforskningen kan man inte någonsin säga något bergsäkert om. Resultaten kan sägas hålla sträck endast med en viss sannolikhet.

   Med genetisk släktforskning fås även sådana resultat, vilka placerar sig i samma århundraden som resultaten erhållna från historiska släktforskningen. Via detta har det faktiskt kommit fram många händelser, var dessa två forskningsgrenars resultat har varit motstridiga. Även från Finland hittas exempel, var den genetiska släktlinjen har konstaterats avvika från det i kyrkoböckerna skrivna. Med DNA-forskningen har redan upphävts information eller stabila myter, på vilkas grund den traditionella släkforskningen har byggts. Allt mer har det i kyrkoböckerna parallellt med synliga släktlinjer insatts från dem avvikande genetiska släktlinjer. I sig själv är detta inte något nytt, men allt fler som forskar i sin släkt hamnar att fundera sin inställning till dessa; det vill säga vad släkt och släktingar egentligen betyder. 

   I Finland hittas dessutom exempel på ett annat sätt, hur genetiska släktforskningen har kompletterat den traditionella forskningen. DNA-släktforskningen kan bekräfta den traditionella släktforskningens osäkra informationer om släktingar. I några släkters släktforskning har det kommit fram sådana släktgrupper, vilka kan ha förbindelse med den undersökta släkten (t.ex. samma släktnamn), men av dessa förbindelser har inte hittas skriftliga bevis. Då DNA-prov av personer hörande till bägge grupperna har jämförts sinsemellan, har man vanligen fått ett svar på problemet. Resultaten avslöjar inte nödvändigtvis släktförbindelsen mellan grupperna, utan berättar hur nära grupperna är varandra genetiskt. Detta kan yttras t.ex med en prognos efter hur många släktled bakåt en gemensam förfader hittas.

   I dessa egna artiklar försöker jag för egen del klargöra med den genetiska släktforskningens metoder ursprunget till min egna Hjelt-släkt. Tanken är att hitta sådana män, vars DNA-testresultat är så nära mina egna värden, att vi kan prata om någonslags genetisk släktskap. Genom att jämföra resultaten får vi en uppskattning med vilken sannolikhet min och någon annan mans gemensamma förfader har levat vid en viss tidsperiod, eller hur avlägsna kusiner vi är. Min egen mest avlägsna kända förfader levde för nio generationer sedan på 1600-talet och hans i liv varande bröders mansättlingar är således mina 7. kusiner och de tillhör ännu till de personer som räknas höra till Hjelt-släkten. Målsättning är dock att hitta mer avlägsnare kusiner. Det är möjligt, för i deras arvsmassa finns ännu så mycket gemensamt med min arvsmassa, att man kan göra slutsats om släktförhållandet mellan oss. Traditionella släktforskningar som gjorts med de avlägsna släktingar som hittats via dessa DNA-forskningar kan sedan berätta något nytt om sina egna förfäder. Och nog har ju några sådana män och släkter hittats och via dem har vi fått ny information om Hjelt-släktens ursprung. 

------
Svenska Sällskapet för Genetisk Genealogi: http://ssgg.se/
Wikipedia (på engelska): Genetic Genealogy
International Society of Genetic Genealogy Wiki: Genetic Genealogy

Hjeltar i Nordmøre

                                       

  Ovanstående porträtt föreställer Ole Olesen Hjelt (1571-1638) och hans hustru Marit Svendottir (1580-1661), som levde i Norge i Nordmøre (se kartan). Bilderna är en del av en större målning (se nedan), på vilken man också ser alla deras elva barn, fem pojkar som är placerade bredvid deras far och fem flickor bredvid deras mor. Det elfte barnet i sin linda, som dog vid förlossningen, tittar på sina föräldrar. Verket är ursprungligen målat för Kvernes Kornstads kyrka och direkt på bräderna på väggen. Kyrkan revs år 1904 och en del av bräderna på vilka målningen är gjord bevaras i Bergens museum. Målningen är alldeles tydligt den hittills äldsta kända bilden på en Hjelt nämnd person. Under målningen står det skrivet:

  Denne Thaffle Er forært kirken til Sirat aff Oluff Heltis Efter leffuerske Maren Suendatter met sine børn: Anno 1638.

(Denna tavla är till utsmyckning förärad kyrkan av Olav Hjelts änka Marit Svendottir med barn år 1638)

  Ole Olesen Hjelt var handelsman och kronans gästgiverihållare på Smörholmen alldeles utan för kusten, i Ejden socken. Smörholmen skiljs från fastlandet av ett smalt sund, som bildar en naturlig skyddad hamn mot Atlantens stormar. På den tiden färdades man längs med kusten enbart vattenvägen och Ole Hjelts gästgiveri var tänkt som en viloplats för dem som färdades på havet. Befolkningen på Smørholmen var inte stor och Ole Hjelts handel var en slags partihandel. De större fartyg som rörde sig längs med kusten lämnade sina varor i lager på Smørholmen, varifrån handelsmän i fjordarna sedan hämtade varor med mindre båtar.

   Ole Olesen Hjelt var en mycket förmögen och inflytelserik man, det visar redan målningen på kyrkväggen. Änkan Marit ägde tio år efter sin mans död sex gårdar eller delar av gårdar i Nordmøre.

   Första gången Hjelt nämns på detta område gäller det Håkan Hjelt år 1339. Hän ägde en gård vid namn Eggan i Skaun socken i Södra-Trøndelags landskap. Det här är hittills den äldsta funna skriftliga anteckningen över namnet Hjelt. Till följande anteckning går det sedan 200 år; det gäller Anders Hjelt som levde i Kvernes Vederseter år 1536, som kunde vara Ole Hjelts farfar. Bland norska släktforskare råder det en allmän uppfattning att dessa två Hjelt nämnda herrar ursprungligen är från Shetland. Öarna var ännu på 1500-talet kända på norska som Hjeltland och dess invånare kallades för hjelter. (Mera om detta senare i en separat artikel).
  
   Man känner redan mera om handelsman Ole Hjelts barn. Den äldsta sonen var troligtvis Ole Olesen Hjelt (den yngre) (född ungefär 1610 – död ungefär1662), som fortsatte som handelsman på Smørholm. Hans hustru var Maret Augustinsdottir (1621-91).

   En av handelsmannens son var Iver Olesen Hjelt, som fungerade som präst från år 1650 i en fiskarby vid namn Bud. Hans första hustru var Sofia Lauritsdotter och den andra var Margareta Pedersdottir Sadel. Iver Hjelt byggde i Bud ett hus, som kallades Ivergarden. I Bud finns också en gata som är uppkallad efter honom, Iver Helts veg, hittills den enda gatan som är uppkallad efter en Hjelt.

   (För att undvika missförstånd så har man inte kunnat finna släktskap mellan Nordmørens Hjeltar och Finlands svarvare Börjel Björnssonin.)
___________

Norske Slektshistoriske Forening, samtal 2004,2007
O. Olafsen: Norske slæktsnavne, 1922