Genetiska släktingar

   Mina föregående artiklar om mina forna förfäder baserar sig på sådana mutationer (”snips”) som sker i männens Y-kromosom, vilka sker mycket sällan, med hundra kanske även tusen års mellanrum. I denna och mina efterföljande artiklar närmar jag mig frågan om Hjelt-släktens ursprung från en annan sida. Min skrivelse grundar sig nu på andra mutationer som sker tätare, även under hundra års mellanrum. Härmed är det möjligt att jämföra i liv varande enskilda mäns testresultat med varandra och göra slutsatser baserade på dessa om deras släktförhållanden. Utförandet av dessa tester har på senaste tid ökat avsevärt, till vars följd man har även hittat släktlinjer som förr varit okända. Härifrån har en ny gren inom släktforskningen fått sin början, den genetiska släktforskningen. Stabiliseringen av denna forskning berättar även det att bl.a. Genealogiska Samfundet i Finland har på hösten 2015 ökat sitt utbud på skolning med kurser i genetisk släktforskning.

   Det finns kanske skäl att börja kalla den traditionella släktforskningen efter detta till historiska släktforskningen, då den baserar sig på dokument och övriga litterära källor. Denna fakta ställer naturligtvis för denna forskningsgren klara tidsgränser för det hur långt den kan sträcka sig. Den genetiska släktforskningen har inte sådana tidsgränser, då vi alla bär i våra gener information om våra förfäder från tusentals års tid. Däremot är begränsningen den, att de släktförhållanden som kommit fram inom genetiska släktforskningen kan man inte någonsin säga något bergsäkert om. Resultaten kan sägas hålla sträck endast med en viss sannolikhet.

   Med genetisk släktforskning fås även sådana resultat, vilka placerar sig i samma århundraden som resultaten erhållna från historiska släktforskningen. Via detta har det faktiskt kommit fram många händelser, var dessa två forskningsgrenars resultat har varit motstridiga. Även från Finland hittas exempel, var den genetiska släktlinjen har konstaterats avvika från det i kyrkoböckerna skrivna. Med DNA-forskningen har redan upphävts information eller stabila myter, på vilkas grund den traditionella släkforskningen har byggts. Allt mer har det i kyrkoböckerna parallellt med synliga släktlinjer insatts från dem avvikande genetiska släktlinjer. I sig själv är detta inte något nytt, men allt fler som forskar i sin släkt hamnar att fundera sin inställning till dessa; det vill säga vad släkt och släktingar egentligen betyder. 

   I Finland hittas dessutom exempel på ett annat sätt, hur genetiska släktforskningen har kompletterat den traditionella forskningen. DNA-släktforskningen kan bekräfta den traditionella släktforskningens osäkra informationer om släktingar. I några släkters släktforskning har det kommit fram sådana släktgrupper, vilka kan ha förbindelse med den undersökta släkten (t.ex. samma släktnamn), men av dessa förbindelser har inte hittas skriftliga bevis. Då DNA-prov av personer hörande till bägge grupperna har jämförts sinsemellan, har man vanligen fått ett svar på problemet. Resultaten avslöjar inte nödvändigtvis släktförbindelsen mellan grupperna, utan berättar hur nära grupperna är varandra genetiskt. Detta kan yttras t.ex med en prognos efter hur många släktled bakåt en gemensam förfader hittas.

   I dessa egna artiklar försöker jag för egen del klargöra med den genetiska släktforskningens metoder ursprunget till min egna Hjelt-släkt. Tanken är att hitta sådana män, vars DNA-testresultat är så nära mina egna värden, att vi kan prata om någonslags genetisk släktskap. Genom att jämföra resultaten får vi en uppskattning med vilken sannolikhet min och någon annan mans gemensamma förfader har levat vid en viss tidsperiod, eller hur avlägsna kusiner vi är. Min egen mest avlägsna kända förfader levde för nio generationer sedan på 1600-talet och hans i liv varande bröders mansättlingar är således mina 7. kusiner och de tillhör ännu till de personer som räknas höra till Hjelt-släkten. Målsättning är dock att hitta mer avlägsnare kusiner. Det är möjligt, för i deras arvsmassa finns ännu så mycket gemensamt med min arvsmassa, att man kan göra slutsats om släktförhållandet mellan oss. Traditionella släktforskningar som gjorts med de avlägsna släktingar som hittats via dessa DNA-forskningar kan sedan berätta något nytt om sina egna förfäder. Och nog har ju några sådana män och släkter hittats och via dem har vi fått ny information om Hjelt-släktens ursprung. 

------
Svenska Sällskapet för Genetisk Genealogi: http://ssgg.se/
Wikipedia (på engelska): Genetic Genealogy
International Society of Genetic Genealogy Wiki: Genetic Genealogy

Hjeltar i Nordmøre

                                       

  Ovanstående porträtt föreställer Ole Olesen Hjelt (1571-1638) och hans hustru Marit Svendottir (1580-1661), som levde i Norge i Nordmøre (se kartan). Bilderna är en del av en större målning (se nedan), på vilken man också ser alla deras elva barn, fem pojkar som är placerade bredvid deras far och fem flickor bredvid deras mor. Det elfte barnet i sin linda, som dog vid förlossningen, tittar på sina föräldrar. Verket är ursprungligen målat för Kvernes Kornstads kyrka och direkt på bräderna på väggen. Kyrkan revs år 1904 och en del av bräderna på vilka målningen är gjord bevaras i Bergens museum. Målningen är alldeles tydligt den hittills äldsta kända bilden på en Hjelt nämnd person. Under målningen står det skrivet:

  Denne Thaffle Er forært kirken til Sirat aff Oluff Heltis Efter leffuerske Maren Suendatter met sine børn: Anno 1638.

(Denna tavla är till utsmyckning förärad kyrkan av Olav Hjelts änka Marit Svendottir med barn år 1638)

  Ole Olesen Hjelt var handelsman och kronans gästgiverihållare på Smörholmen alldeles utan för kusten, i Ejden socken. Smörholmen skiljs från fastlandet av ett smalt sund, som bildar en naturlig skyddad hamn mot Atlantens stormar. På den tiden färdades man längs med kusten enbart vattenvägen och Ole Hjelts gästgiveri var tänkt som en viloplats för dem som färdades på havet. Befolkningen på Smørholmen var inte stor och Ole Hjelts handel var en slags partihandel. De större fartyg som rörde sig längs med kusten lämnade sina varor i lager på Smørholmen, varifrån handelsmän i fjordarna sedan hämtade varor med mindre båtar.

   Ole Olesen Hjelt var en mycket förmögen och inflytelserik man, det visar redan målningen på kyrkväggen. Änkan Marit ägde tio år efter sin mans död sex gårdar eller delar av gårdar i Nordmøre.

   Första gången Hjelt nämns på detta område gäller det Håkan Hjelt år 1339. Hän ägde en gård vid namn Eggan i Skaun socken i Södra-Trøndelags landskap. Det här är hittills den äldsta funna skriftliga anteckningen över namnet Hjelt. Till följande anteckning går det sedan 200 år; det gäller Anders Hjelt som levde i Kvernes Vederseter år 1536, som kunde vara Ole Hjelts farfar. Bland norska släktforskare råder det en allmän uppfattning att dessa två Hjelt nämnda herrar ursprungligen är från Shetland. Öarna var ännu på 1500-talet kända på norska som Hjeltland och dess invånare kallades för hjelter. (Mera om detta senare i en separat artikel).
  
   Man känner redan mera om handelsman Ole Hjelts barn. Den äldsta sonen var troligtvis Ole Olesen Hjelt (den yngre) (född ungefär 1610 – död ungefär1662), som fortsatte som handelsman på Smørholm. Hans hustru var Maret Augustinsdottir (1621-91).

   En av handelsmannens son var Iver Olesen Hjelt, som fungerade som präst från år 1650 i en fiskarby vid namn Bud. Hans första hustru var Sofia Lauritsdotter och den andra var Margareta Pedersdottir Sadel. Iver Hjelt byggde i Bud ett hus, som kallades Ivergarden. I Bud finns också en gata som är uppkallad efter honom, Iver Helts veg, hittills den enda gatan som är uppkallad efter en Hjelt.

   (För att undvika missförstånd så har man inte kunnat finna släktskap mellan Nordmørens Hjeltar och Finlands svarvare Börjel Björnssonin.)
___________

Norske Slektshistoriske Forening, samtal 2004,2007
O. Olafsen: Norske slæktsnavne, 1922

Hjelthjelt gård

 

Hjelthjelt gård Nes Hedmark

   I sin genealogiska studie Släkten Hjelt (1903) funderade August Hjelt som en möjlighet att släkten kunde härstamma från gården Hjelthjelt i Nes kommun, Hedmark, Norge. Sedan dess har andra intresserade av släkten Hjelts ursprung tänkt på samma sak. Forskningsresor till Nes har gjorts från Finland och de nuvarande ägarna av gården Hjelthjelt och socknens historiker har träffats. Det har dock inte kommit fram något konkret nytt än så länge.


Invånarna på gården på 1600-talet

   Gården Hjelthjelt fanns redan på medeltiden men det finns inga uppgifter om invånarna från så gamla tider. Man vet att huset var öde åtminstone 1594–95, men återkom i skattelistorna 1602. Troligen hette de nya invånarna inte Hjelt före detta utan började använda husets namn som tillnamn, till en början Hjelthjelt och på 1800-talet kortare Hjelt. Åtminstone efter 1602 har gården varit en arvgård, som övergått från bonden till sonen och ibland till dottern och hennes svärson fram till 1867, då den såldes utanför släkten. I norsk namnpraxis är innebörden av gårdens namn större än i Finland. På grund av detta även svärsönerna som kom till Hjelthjeltska gård tog sig efternamnet Hjelt.

   Husets första ägare i början av 1600-talet hette Peder. I Nes bygdebok (2000) presenteras de tre första generationerna enligt nedan. Den delen som gäller Kirstin och har jag kopierat i sin helhet (på norska), annars har jag förtätat bokens text.


1. Peder , bonde från 1602, dog efter 1645.


1.1. Tjöstel Pedersen, bonde från 1645. Hustru Anne Olsdotter

1.1.1. Arne Tjöstelsen, f.c. 1650 d.c. 1671.

1.1.2. Abelone Tjöstelsdotter

1.1.3. Anne Tjöstelsdotter

1.1.4. Rangdi Tjöstelsdotter


1.2. Ole Pedersen f.c. 1606, bonde tillsammans med broder Nils 1657–66.

1.2.1 Joen Olesen


1.3. Nils Pedersen f.c. 1610, bonde tillsammans med Ole 1657–66, efter detta ensamt.

1.3.1 Johanne Nilsdotter, tog över gården efter sin far Nils Pedersen. Make Gunder Guldbrandsen Lie. Gunder kom från Lie-gård som svärson. Efter detta användes om honom namnet Gunder Guldbrandsen Hjelthjelt. Deras äldsta son Gulbrand Gundersen Hjelthjelt fortsatte som bonde från 1727.

1.3.2. Kirsti eller Kerstin Nilsdotter er ei mulig datter av Nils. Hun ble gift med Børjel (Børge?) Bjørnsson. Han var svarver av yrke og de brukte Hjelt til etternavn. På slutten av 1600-tallet befant ekteparet seg i Åbo i Finland. Der slo deres etterkommere rot og Børjel døde der i 1702. I dag har slekten Hjelt mange etterkommer i Finland og Sverige, men de har aldri funnet sine egentlige røtter. Gjennom de siste ti-åra har Nes historielag fått mange henvendelser fra medlemmer av slekten, men vi kommer aldri til å få gitt noe sikkert svar. Grunnen er at vi ikke har noen kirkebok som går så langt tilbake. Litt rart er det at den forenklede formen Hjelt er blitt i brukt så tidlig, den ble ikke brukt her før på 1800-tallet. Det må i tilfelle ha vært slik ar Børjels yrke har ført ham til Nes og til Hjelt hvor han bodd der ei tid og tatt navnet med seg da de dro. (Nes bygdebok 2000)

   Delen om Kirstin Nilsdotter i Bygdebok är ett direkt citat ur August Hjelts Släkten Hjelt-bok från 1903. Det finns ingenting i originalkällor i Nes som tyder på att Kirstin Nilsdotter flyttat till Åbo. Bygdebokens text saknar viss information om Börjel och Kirstin, vilket strider mot gissningarna i texten. Först och främst den äldsta kända anteckningen om Börjel finns i Åbo mantalsbok först 1675. Då var svarvaregesäll Börjel ännu inte gift; han gifte sig med Kirstin i Åbo först 1677 eller 1678. Därför kunde han inte ha varit svärson i Hjelthjelt gård. Det är inte heller troligt att Börjel och Kirstin, dottern i Hjelthjeltska huset, skulle ha rest till Åbo ogifta. Kirstins modersmål kan sägas ha varit finska. Dessutom borde de ha tagit med sig Kirstins mor, d. v. s. hustru i Hjelthjeltska huset, eftersom det är känt att modern kom att begravas i Åbo. I Nes mantalsförteckningar på 1660-talet kan man inte heller hitta någon man med namn Börjel i Hjelthjeltska huset (namnen Iver Tiötelsen, Jörgen Halvardsen och Iver Christelsen finns). Jag har också gått igenom andra gård i Nes, och det finns ingen lämplig man med namn Börjel i hela socken.

   Varför har då Bygdeboks författare skrivit sin text och gissningarna som presenteras i den? Svaret finns i deras omnämnande av att många medlemmar i familjen Hjelt har varit i kontakt med Nes när de letat efter sina släktrötter. Bröderna Edvard och August Hjelt besökte Nes 1909, alltså sex år efter utgivningen av August Hjelts bok. Säkert har August lämnat dit sina böcker, i vilken han funderar över släktens eventuella Hjelthjeltska anknytning. Andra besök har gjorts sedan dess, t.ex August Hjelts dotter Toini Iversen på 1950-talet (bilden på vykortet hon skickade finns i början av denna artikel). Författarna till Bygdebok låter förstå att Nes Historiska Föreningen har också undersökt ett möjligt samband, utan resultat. Därför tycker jag att det inte har varit motiverat i Bygdebok presentera Kirstin ens som dotter till Hjelthjeltska huset, trots att texten använder uttrycket ”möjlig dotter”. I vissa sammanhang har man kunnat märka att Bygdeboks text har ansetts sann och den har börjat leva sitt eget liv bland vår släkt.


Gåtan om gårdens namn

   Hur har husets speciella namn Hjelthjelt kommit till? Det har man tänkt i Norge och Finland. Jag kommer djärvt att framlägga min egen syn på saken.

   De äldsta skriftformerna i skattelängderna skiljde sig inte bara i sin stavning utan också i sin struktur. Olika sätt att skriva på 1500- och 1600-talen var:

Hielckieldt   Hieldkiell   Hieldkielt
Hieltkielt      Hielkielt     Hielkelt
Gieldtkieldt  Hieldtkieldt

  Gårdens namn består tydligt av två olika ord, varav det första börjar med bokstaven H eller G och det andra alltid med bokstaven k. De olika formerna av det första ordet är desamma som användes för personer som hette Hjelt för 400–500 år sedan. På den gamla tiden i Norge betydde hjelt en invånare på Hjeltland (nuvarande Shetland). Av det andra ordet är det svårt att säga om det betydde en man som hette Kjell eller en källa (kilde på modern norska). Bådas stavningar förr i tiden var mycket lika varandra: Kield, Kieldt -> Kjell och kjelda -> kilde. Gårdens namn kunde alltså ha uppstått så att dess första invånare kom från Shetland och hette Kjell, eller nybyggaren har byggt huset vid en källa. Gårdens namn kan inte ha kommit från ett militärnamn, de användes ännu inte på 1500-talet. Sedan 1700-talet levde det nog soldater med namnet Hjelt i Nes, men trots det är de inte släkt med folket på Hjelthjeltska gården. Egentligen borde namnet Hieltkjell eller Hieltkilde användas för gården när man behandlar händelser före 1800-talet.

   Mot slutet av 1700-talet förändrade husnamnets struktur; bokstaven k togs bort från början av den andra delen och den andra delen började man skriva på samma sätt som den första delen. Först Gielthielt, sedan Gjeltgjelt och först från 1820-talet i nuvarande form Hjelthjelt.

_________________

August Hjelt: Släkten Hjelt, Helsingfors 1903.

Hedmarkslekt - transkriberade handlingar från 1500- och 1600-talen

Nes Bygdebok. Utgitt av Nes historielag, 2000

Arkivverket Norge –digitaliserade arkiv

Från stäppen till Central-Europa

De innovativa stäppfolken

   De första R1b-männen gick över Kaukasus-bergen redan ungefär 5000 f.Kr. och bredde ut sig på de nordliga stäppen. Det tog mer än tusen år före den andra vågen av R1b-män överskred Kaukasus ca 3700 f.Kr. Vid samma tid uppstod i Nord-Kaukasus till första bronstidsåldern hörande s.k. Maykops kultur (3700 – 2500 f.Kr.)

   R1b-männens utbredning till nordliga stäppområden fortsatte. Stäppen var inte öde, herdebefolkningen bodde glest där ännu under neolitiska perioden. Bland dessa folk fanns även R1b-män som kom med den första vågen. Oklart är det i vilken våg Hjelt-släktens forna förfäder överskred Kaukasus-bergen. Si eller så, de genetiska grupperna blandade sig skönt med varandra och en fördelning av befolkningen till etniska grupper skedde på basis av andra grunder. Genetiskt bestod stäppbefolkningen efter detta av tre olika grupper: i västra delen härskade R1b-gruppen och östra delen av R1a-gruppen, bland vilka levde ca 5 – 10 % stor R1b-minoritet. Dessutom hade på stäppen utbrett sig en kaukasisk haplogrupp G män.

   Livsformen på stäppen avvek från det, vad den hade varit på Kaukasus nordliga sluttningar. Snart fick Jamna-kulturen (3600-2300 f.Kr.), som verkade mer än tusen år, sin början på stäppen. Livsformen på stäppen var ambulerande. Vildhästen hade redan tidigare blivit tämjd där och betydande uppfinningar kom med Maykop kulturen; hjulet och vagnen. Tält och saker lastades i vagnar dragna av oxar. Människorna red och herdade den rörliga boskapen: nöt, svin, får och getter. Hantverkarkonsten av metall och framställning av bronsföremål, som fått sin början under Maykops kulturperiod, utvecklades. Från Kaukasus nordliga sluttningar har nyligen hittats bl.a. det äldsta kända bronssvärdet. Till sin utformning är den lik de svärd keltterna tillverkade ca. 3000 år senare. Andra kännetecken vilka berättar att kelternas forna ursprung kom från dessa stäpper hittades även, som utnyttjandet av fårull. De avlidna begravdes liggande på sidan med knäna böjda i jordgropar, ansiktet var mot nord-ost och på graven byggdes för Jamnorna den typiska gravhögen.
   
   Enligt nutida uppfattning skedde det någonstans i Jamna-kulturens område hos en R1b-man en enslig mutation, enligt vilken hans manliga ättlingar klassas till haplogruppen R1b-M269. Denna grupp förekommer i små mängder i Eurasien, men i Väst-Europa är ifrågavarande haplogrupp den mest allmänna. Frekvensen är 92% i Wales, 82% i Irland, 70% i Skottland, 68% i Spanien, 60% i Frankrike (76% i Normandie) - - - och i Hjelt-släkten 100% J

   Jamna-kulturens befolkning ansågs höra till Urindoeuropéerna. Dessa var inte någon enskild etnisk grupp, utan bestod av olika folkgrupper. Bland dem talades urindoeuropeiska språk.

 (eaa = f.Kr.)

   I kartan har ja märkt ut med gult de haplogruppers utbredningsområden, till vilka även Hjelt-släktens forntida förfäder hörde. Med rött är märkt de övriga R1b-männens utbredningsriktningar.



Invasion

   I februari 2015 överskred en vetenskapsnyhet även nyhetströskeln här i Finland. Det gällde en bred undersökning, vars resultat är även för denna artikel mycket intressanta. I undersökningen hade det gjorts DNA-tester på 94 avlidna personers ben, som tidigare blivit lagrade i museér runtomkring i Europa. Sammanfattning av resultaten var, att utbredningen av de indoeuropeiska folken till Central-Europa var mycket mer massivt än man förr antagit, i undersökningen användes termen ’invasion’. En central roll i denna invasion innehade just ovan behandlade Jamna folket. De hade med sig bronsåldern, de indoeuropeiska språken och de tidigare nämnda uppfinningarna.

   Invasionens inverkan i Europeiska befolkningen var banbrytande och snabb. Den på platsen boende paleoeuropeiska befolkningen levde ännu sin neolitiska period och befolkningen hade inga möjligheter att klara sig mot de teknologiskt överlägsna stäppfolken. Inom ett par generationer hade stammarnas manliga elitbefolkning bytts och småningom även övriga männen. De anländande hade inte märkbart många kvinnor med sig och därmed fortsattes släkterna med de lokala kvinnorna. Till följd av detta försvann stäppfolkets kaukasiska och östasiska utseende och den paleoeuropeiska hyfärgen och håret blev ljusare, det vill säga det föddes för oss den så bekanta europeiska människotypen. De gamla paleoeuropeiska språken i Central-Europa ändrades till indoeuropeiska.

   Invasionen skedde i huvudsak via två rutter, varav den nordligare gick mot områden i nuvarande Tjeckien, Polen och Nord-Tyskland. I tidigare nämnda undersökningen hittades avlidna personers ben som följt denna rutt och som genetiskt hör till samma haplogrupp som Hjelt-släktens män. Så vi är på rätt spår. I nämnda området föddes Únětice-kulturen (2300 – 1600 f.Kr.). Det går ej att översätta namnet till svenska, då det är givet enligt namnet på en tjeckisk by. Trots fonetiska anvisningar [ˈuːɲɛcɪt͡sɛ] har jag ännu inte kunnat förstå hur namnet borde uttalas. De R1b-männen som bott här kännetecknas idag av det, att de hör till haplogruppen R1b-L11.

Rekonstruerad Únětice-hus
från Böhmen

   Únětice-kulturens betydelse vid formandet av bronsåldern i Europa var avgörande. Dess befolkning var originell och dynamisk. Inverkan sträckte sig betydligt längre än till själva boplatsen; Únětice-keramik ja bronsföremål har hittats i Britannien, Irland, Skandinavien, Italien och Balkan.

______________________

Eupedia Genetics

Haak, Wolfgang; Lazaridis, Iosif et al.: "Massive migration from the steppe is a source for Indo-European languages in Europe". BioRxiv, February 2015.

Genetiskt släktträd

   
   Mina föregående artiklar har baserat sig på SNP-typiska mutationer i männens Y-kromosom. Det sker även en annan typ av mutation hos männen, vilka kan utnyttjas vid sök av genetiska släktskap och uppsättning av genetiska skäktträd. Dessa är s.k. STR-mutationer (Short Tandem Repeat). I DNA-vridningen finns otaliga, vanligen 3-6 efterföljande av baspar bildade sekvenser, vilka i sin tur upprepas i efterföljande sekvenser och bildar varierande längd av köer eller marker. En enslig STR-mutation sker då, när det vid DNA kopieringsfasen sker ett fel, till vars följd den ifrågavarande markerns antal på basparsekvensen ändras.

   Bifogat ett exempel på en STR-mutation som hänt i Hjelt-släkten i markern vid namn DYS607 (markern känns igen på sådana benämningar). I ifrågavarande marker består den repeterande sekvensen av fyra baspar AAGG (det räcker när man nämner endast den ena av basparen, för A’s par är alltid T och G’s par är alltid C). Ännu sex generationer sedan repeterades hos våra förfäder basparet AAGG 15 gånger dvs. DYS607=15. Sedan skedde under ett par tre generationer hos någon av våra förfäder en STR-mutation där en sekvens har blivit okopierad. Till följd av detta har alla manliga ättlingar till denna förfader fått DYS=14 (såsom jag). STR-mutationernas förekomst-frekvens beräknas i hundratals år, så det är inte fråga om en alldaglig händelse.

STR-mutation DYS607  15-->14

   Männens Y-DNA tester kan beställas för 25,37,67 eller 111 marker. För att få åtminstone någon slags klarhet i de genetiska släktförhållandena, är det nödvändigt att göra åtminstone 67 markers test. Av den som utför DNA-testen får man bl.a. information om den genetiska avståndet mellan mannen som gjorde testet och de som tidigare utfört testerna. Genetiska avståndet GD (Genetic Distance) mellan två män fås genom att beräkna ihop värdet av skillnaden i deras markers egenvärde. Värdet mellan mig och min kusin Yrjö är GD=0, dvs. vi är genetiska ”identiska kusiner”. Mellan mig och min 4./5. kusin Ossi är GD=2 eller vi har en differans på två marker. Av detta kan man dra slutsatsen, att i den släktlinje på 11 män som sammanbinder oss har det skett två STR-mutationer. Dessutom kan vi fastställa, att hos vår gemensamma förfader Niclas Hjelt (1739-1808) har markern DYS607’s värde varit antingen 15 eller 14.

   Utöver vi tre män från Hjeltska släkten har det framkommit resultaten av tre andra män, som genetiskt är så nära, att de och information om deras förfäder är viktiga för att klargöra vår släkts ursprung. Jag kallar dessa män med namnet ”de sex männens gäng”. Nedan visas i korstabulering den genetiska avståndet mellan dem.

   Leslie är tredje generationens amerika-svensk, vars rötter är från Östergötland. Hans förfäder är kända ända till början av 1600-talet. Hannu är finländare, vars fars släkt inte är känd. Delmer är även tredje generations amerika-svensk, av hans förfäder som bodde i Sverige finns det ingen information. De följande närmast varande genetiska männen till denna ”de sex männens gäng” hittas först över 15 GD’s avstånd i Holland och Brittiska öarna. De släkter vi representerar ser ut att bilda i Sverige och Finland en speciell och separat genetisk ö.

   I nedanstående tabell jämförs vårt gängs marker med varandra, men för 67 markerns del endast för de 5 markers del, var det förekommer skillnader. Namnet på dessa fem marker finns i tabellens kolumntitel, den tidigare nämnda DYS607 är en av dem. Då jag och Yrjö är identiska, behandlar jag oss som samma händelse. Med rött har jag utmärkt de marker värden, som har uppkommit till följd av sådana mutationer, vilka utgör bas för uppbyggandet av den senare visade genetiska släktträdet.

   STR-mutationernas förekomstfrekvens varierar, men för oss lekmän räcker informationen att det finns snabba och långsamma marker. I tabellen är de tre första långsamma, där tiden mellan mutationerna räknas i hundratals år. De två sista är snabba, där mutationerna kan inträffa även under etthundra års mellanrum. På basen av denna information kan man rita ett förenklat genetiskt släktträd, vilken ger en bild av inbördes förhållandet mellan de nämnda släkterna och de två genetiska släktgrenarna av Hjelt-släkten.

   
   På basis av dagens information ser det för det första ut, att våra släkter har en gemensam förfader, som har kommit till Sverige via Nordsjöns kuster eller Nord-Tyskland. Tidpunkten kan man endast gissa, kanske i samband med den tyska expansionen som skedde på 1300-talet ± 100 år, dock före 1500-talet. Som första gren i släkträdet urskiljer man Delmer släkten (D) med mutationen DYS458 18 à 17. Man kan kanske inte tala om själva Delmer släkten, men åtminstone har det hos någon av hans förfäder skett ifrågavarande mutation, inte övriga.

   Som följande gren urskiljs Hjelt-släkten (H1, H2) med mutationen DYS576 21 à 22. Här måste man även precisera, att strängt taget kan man säga att Hjelt-släkten kommit till först på 1670-talet. Dock har den för släkten karakteristiska mutation skett åtminstone etthundra år tidigare.

Leslies släkt (L) har på sitt sätt bildats i släktträdets ”stam”, med andra ord där har inte skett någon mutation efter stamfadern. Om Leslies släkt kan vi tala redan från början av 1560-talet, fastän släkten inte har något speciellt släktnamn före slutet av 1800-talet.

   Hannus okända släkt (X) ser ut att vara av alla dessa släkter den närmaste med Leslies släkt. Hannus släkt åtskiljs från Leslies släkt av de snabba mutationerna CDYa 36 à 37 och CDYb 38 à 39.

   Hjelt-släkten är genetiskt delad i två grenar (H1 och H2) i slutet av 1700-talet eller 1800-talet. Då har mutationen DYS607 15 à 14 skett. Som kuriositet kan nämnas, att ifrågavarande mutation kan anses ha skett någongång under en period av 120 år, mellan 1783-1902. Den har som tidigast kunnat ske hos Niclas Hjelt (1739-1808) efter födelsen av hans son Johan (1783), då Johan är Ossis förfader och de har DYS607=15. Mutationen har även kunnat ske hos Johans yngre broder Christian Ludvig eller dennes son Otto Edvard August under deras levnadstid. Senast måste dock mutationen ha skett hos Ottos son Arthur (min farfar) före hans andra son Kaukos (min far) födelse år 1902. Detta på grund av att man kunnat konstatera att jag och min kusin Yrjö har DYS607=14, varvid vår gemensamma farfar Arthur måste ha haft samma värde senast vid min far Kaukos födelse. Yrjös fader å sin sida är Kaukos yngre broder.

   Från det genetiska släktträdet kan man med basis av det ovannämnda redan göra en slutsats av några kännetecken.

	Traditionellt släktträd	Genetiskt släktträd
Bashändelse = släktträdets förgreningsställe	Födelse	Mutation
Basenhet	Individ	Genotyp
Basgemenskap	Familj	Kultur, etnisk grupp, stam, släkt, släktgren
Grenens längd	Släktgeneration	Tiden mellan mutationerna = flere generationer -    tiotals generationer
Stam	Dokumenterad faderslinje	Genetisk faderslinje
Tidspannet	Historisk tid	Förhistorisk och historisk tid

   För det första så får det genetiska släktträdets grenar sin början från den mutation som sker i människoindividen, det traditionella släktträdets grenar å sin sida från människoindividens födelse. I den ovan beskrivna jämförelsetabellen förstås genotypen knapphändigt; den berör endast de mutationer som är med i DNA-tester. Genetiska släktträdet begränsar sig inte endast till en släkt, utan tvärtom kan man säga att den beskriver inbördes förhållandet mellan olika släkter och släktgrenar. Genetiska släktgrenarna är dessutom flere generationer långa och kan födas till exempel mitt i en broderserie; äldre bröder kan höra till olika gren än de yngre bröderna. En sådan händelse har dock inte stor betydelse och den kan förstås noteras endast då, när även det traditionella släkträdet för samma tidsperiod är känt.

   Har då ett såhär enkelt genetiskt släktträd någon betydelse när vi söker efter Hjelt-släktens ursprung? Utan vidare har det den betydelsen, att den visar riktningen, vart det lönar sig att rikta de fortsatta undersökningarna. I denna stund har de till vår släkt närmaste genetiska släkten levat i Sverige, varifrån behövs mera DNA-testresultat. Vi kan dock inte bli och vänta på dessa, utan det är meningen att söka sådana levande svenska män, som kunde precisera vårt genetiska släktträd. Att finna dem tar dock sin tid och även efter det måste man ännu övertala dem att göra DNA-testerna.

   Fastän ovanstående skrivna text verkar vara entydig, så kan jag i alla fall här till slut ge några varningens ord. Det genetiska släktträdet är uppbyggt med basis av dagens information, men nya tester blir jämt färdiga och preciseringar kommer säkerligen. Dessutom baserar sig uppbyggnaden av det här ovan presenterade släktträdet på testresultat, vilka inte är entydiga; de överensstämmer endast med vissa sannolikheter. Och som sista höjdpunkten är att dessa antagningar är mina egna tolkningar, som är subjektiva.

Var är alla?

   När de män som hör till haplogruppen R-Z220 i enlighet med Y-DNA-testresultaten ordnas enligt den ordning, vilken deras genetiska avstånd är från släkten Hjelt, får vi ett pelardiagram enligt ovanstående bild. Om haplogruppen R-Z220 har jag skrivit tidigare i min artikel ”Var våra förfäder iberer” och om genetiska avståndet GD (Genetic Distance) i min föregående artikel.

   I pelardiagrammets vänstra sida finns de tre representanter från släkten Hjelt med värdena 0 och 2. Efter det kommer våra genetiska ”närsläktingarna” Leslie (GD=2) samt Hannu och Delmer (GD=4). De släkter, som dessa sex män representerar har levat i Finland och Sverige. Från Norden hittas det inte sedan mera, vilket verkar vara rätt speciellt, då män som gått igenom testerna är över en halv miljon till antalet. Från pelardiagrammet kan klart noteras att det är ett långt intervall före nästa genetisk nära varande män efter 11 GD. Geografiskt hittas dessa först i Holland och Tyskland samt sedan slutgruppen från Frankrike, Brittiska öarna och Spanien.

  Den elva GD stora öppningen som ses i pelardiagrammet förorsakar frågor. En storlek på en enhet av genetiskt avstånd betyder skillnad på en mutation och förekomstfrekvensen för mutationerna är i klass av hundratals år. Hur kan det vara möjligt, att det bland nuvarande befolkningen inte hittas män, vars genetiska avstånd till vår släkt vore av storleken 5 – 14 enheter? Efter att ha stirrat en tid på pelardiagrammets tomma avstånd kom det i mitt minne s.k. Fermis paradox. År 1950 diskuterade en grupp vetenskapsmän vid lunchbordet om utomjordiskt intelligenta liv. De var av samma åsikt, att detta måste ha existerat. Diskussionen slutade i och med Enrico Fermis kända fråga: ”Var finns då alla?”, och som kvarstod som levande s.k. Fermis paradox. Stephen Webb skrev senare en bok, var han ger inte mindre än 50 svar på Fermis paradox. Själv har jag hittat fyra svar på denna artikels fråga: ”Var finns de män som saknas i pelardiagrammet?”


1) Deras manliga släktlinje har slocknat

   Haplogruppen R-Z220 har fötts ca 1800 före vår tids tideräkning och det är klart, att inte alla manliga släktlinjer med ursprung härifrån bevarats ända till vår tid. Men känns underligt, att manliga linjen skulle ha slocknat så systematiskt och totalt, att deras frånvaro skulle synas som en så klar öppning i pelardiagrammet.

2) Deras ättlingar har inte gjort tester

   I diagrammet är med endast de 218 männen från nuvarande befolkningen, som representerar haplogrupp R-Z220 och som gjort DNA–testerna. De har inte blivit valda via stickprov, utan de har kommit självmant med. Härav följer, att den geografiska fördelningen av de män som genomgått testerna motsvarar dåligt den geografiska fördelningen av de män som tillhör ifrågavarande R-Z220 haplogruppen. För det första är Brittiska öarna klart överrepresenterade. Å andra sidan finns det en klar underrepresentation från områden bakom forna järnridån, till exempel från tidigare Öst-Tysklands område finns det mindre antal som gjort testerna i förhållande till den förväntade befolkningsmängden. Kan inom släkten Hjelt på 5 – 14 GD avstånd levande män finnas på sådana områden, där männens Y-DNA tester görs betydligt färre än på andra ställen? Det känns inte riktigt så, att inte ens denna orsak kunde helt förklara den gapande öppningen i vårt diagram.

3) De finns annanstans

   Då man stirrar på pelardiagrammet kommer ännu i åtanke frågan, hör vi ”sex mäns gäng” alls till samma gäng med de övriga männen i haplogruppen R-Z220? Om det i nuvarande haplogrupperingen finns något konstruktionsfel, så kan det då hittas från någon annan haplogrupp åt oss ”sex mäns gäng” mer genetiskt närmare befintliga män än de övriga i haplogruppen R-Z220 varande männen?

Några skiftningar har jag trott mig se av det, att vår haplogrupp och några tio närbelägna andra haplogrupper kommer att i närframtiden bli arrangerade på ny basis. För det första hänvisar resultaten i en år 2014 färdigställd forskning, att just ifrågavarande mansgruppernas klassificering i haplogrupper måste göras på ett lite avvikande sätt från de andra. Orsak till detta antas bero på den starka befolkningsökningen 6000-7000 år sedan i dessa mäns dåvarande befolkningsställe. Bland de män som gjort testerna skulle denna nyklassificering röra kanske några tusen män, då tester har gjorts totalt av över en halv miljon män.

   Dessutom har sedan slutet av senaste år och början av detta år (2015) R-DF27-projektets administratörer varit aktivt i kontakt med projektets medlemmar och föreslagit att göra vissa fortsättningstester. Ifrågavarande projekt är det mest relevanta och användbara för att klargöra Hjelt-släktens ursprung, medlemmar i projektet är lite över ettusen män. För mig och några andra skedde något så sällsynt, att våra fortsättningstester gjordes med donationspengar som projektet fått. Jag tolkar detta så, att vi hör till en grupp, vars klassificering kontrolleras från en högre administrativ grupp.

   Jag har även själv försökt söka män som är genetiskt nära oss från andra ställen än vår haplogrupp R-Z220. Dock saknar jag verktyg för sådan sökning från FamilyTreeDNA’s databas på en halv miljon män. Några skickar dock sina testresultat även till andra tjänsteföretag för vidare analys. En sådan är Y-Search, som har bildat en databas på ca. 14.000 män. Bland dessa har jag hittat två sådana män, vars genetiska avstånd är beläget i vårt diagrams öppningsställe: en tysk GD=6 och en holländsk GD=13. När sedan haplogrupperingen någongång nyremonteras, tror jag att motsvarande fall kommer i dagen i större mängder. Jag är färdig att göra en liten vadslagning om detta, att de nya fallen kommer att placera sig geografiskt kring samma områden som dessa nämnda två fall.

   Enligt min mening är denna punkts svar till vår paradox den som torde tas mest på allvar. Det vill säga att de män som saknas finns på något annat ställe där även vi borde finnas.

4) De har aldrig funnits till

   Slutligen ännu ett sådant svarsalternativ till vår paradox, som på sitt sätt tar bort basen av hela frågan. I ett av diskussionsforumen som används av genetiker och experter (Anthrogenica Forum) har det nämligen ställts frågan, att i samma individ måste det någon gång ha inträffat på en gång en stor mängd mutationer som genetiska släktforskningen granskar. Ett sådant fenomen måste ha varit en konsekvens av en yttre händelse, som dock inte skulle ha förhindrat födelse av deras ättlingar. En genomsnittlig mutationsfrekvens är minst några tiotals år, men nu presenteras en så högst osannolik möjlighet, att i en individ skulle det ha skett många mutationer. Om så har skett, så betyder det, att från en sådan händelse skulle endast en manslinje ha fått sin början, var alla samtidigt födda mutationer skulle vara med. Och omvänt, för varje mutation som varit med skulle det inte ha fötts en egen manslinje, vars nu

levande män skulle synas i de tomma delarna i vårt pelardiagram.

   Men sedan finner vi även de experter, som håller ovannämnda fenomen inte alls möjlig. Förespråkare för någondera synpunkten kan inte göra annat än uttrycka sin åsikt, ingen forskningsdata om saken kan inte heller presenteras. Håll nu sedan reda på detta.

---

Maarten H. D. Larmuseau et al.: Recent Radiation within Y-chromosomal Haplogroup R-M269 Resulted in High Y-STR Haplotype Resemblance. Annals of Human Genetics, March 2014.

Wikipedia: Fermis paradox. https://sv.wikipedia.org/wiki/Fermis_paradox

Anthrogenica, Genetics & Anthropology Discussion Forum. Diskussioner om haplogruppen R-DF27.
http://www.anthrogenica.com/forumdisplay.php?119-R1b-DF27

Var våra förfäder iberer? (2300-1300 f.Kr.)

  

   I föregående artikel följde vi våra förfäders fotspår och kom redan till Central-Europa. Kring tiden 2300 f.Kr. utbredde sig därifrån den av indoeuropeiska ursprung varande befolkningen vidare långsamt västerut och överskred floden Rhen. Efter detta fortsatte avancemanget av R1b-männen till olika väderstreck i fyra huvudgrenar. Med dessa män övergick Europas olika delar till bronsåldern och började använda sig av indoeuropeiska språk. Av nuvarande befolkningen kan ättlingarna till männen hörande till någon av grenarna identifieras med hjälp av för dem karakteristiska mutationer.

   I bifogade karta har jag använt av dessa utbredningsgrenarna engelska, rätt så väl beskrivande benämningar. De som gick till söder hörde till gruppen Italo-Celtic, de som gick mot norr igenkänns vid namnet Germanic, de mot väster gågna vid namnet Atlantic-Celtic. Tvärtom vad man kunde anta, riktade sig inte Hjelt-släktens förfäder ännu i detta skede mot norr, utan mot sydväst. Denna grupps destination framgår av det använda namnet Ibero-Atlantic, men var våra förfäder med ända till Iberiska halvön?


Ursprungsforskarna gått vilse

   Jag vet inte ifall vår släkts förfäder var vilsegångna då de inte orienterade rakaste vägen mot Åbo, utan gick mot sydväst, men i alla fall har forskarna varit vilsegångna ett tiotals år då de försökt klargöra dessa R1b-männens rörelser. Länge var i kraft den föreställningen, att R1b-männens urhem skulle ha varit på Iberiska halvön och de skulle ha därifrån utbrett sig i Europa mot norr och nordost. Denna föreställning har av de forskningar som gjorts under åren 2009-12 och detta år bevisats felaktiga. I stället är nu i kraft åsikten att R1b-männens utbredde sig från öster till väster och detta ungefär två tusen år senare än man tidigare antagit.

   Ännu för ett par år sedan framförde några deltagare på ursprungsforskarnas diskussionsforum tankar om, att R1b-männen skulle ha flyttat från Balkan till Iberiska halvön redan på neolitiska perioden. Dessa åsikter har småningom blivit förbigångna och mina skrivelser följer i detta nu de uppfattningar som är i kraft. En lagman har det lite svårt att få sig en bild av frågor gällande ursprunget för Europas befolkning angående dessa delar, för slutsatser som är gjorda endast baserade på åsikter från diskussionforumet bör man vara försiktig med.


Klockbägarkulturen

   När R1b-männen utbredde sig till Europas västra delar, rådde där den s.k. klockbägarkulturen (2800 – 1900 f.Kr.). Denna kultur hade fötts på Iberiska halvön efter megalitiska perioden och hade spritt ut sig vitt omkring i västra Europa. Kulturen har fått sitt namn av den omvända klockformade keramiska bägaren (se bild ovan). I bifogade karta har klockbägarkulturens verksamhetsområde utmärkts med ljusbrunt. I och med indoeuropéerna övergick man inom kulturen inom ett par århundraden till bronsåldern vid tiden 1800 f.Kr. Populationerna spred sig i motsatta riktningar: paleoeuropeiska från sydväst till nordost och indoeuropeiska from nordost till sydväst. R1b-männen var intresserade av områden, där det hittades tenn och koppar som behövdes för framställning av bronsmaterial. Vid denna tid fanns det ännu inte tillräckligt av dem så att de skulle ha åsidosatt männen hörande till ursprungsbefolkningen. Populationerna levde parallellt under en lång tid. Indoeuropeerna smälte in i lokalbefolkningen, antog dess seder och av dem använda paleoeuropeiska språken, samt tog sig kvinnor bland lokala befolkningen. På basis av de arkeologiska fynden har man därför inte kunnat göra någon slutledning av de avlidnas ursprung, utan att göra DNA-analys på deras skelettdelar, som gjorts först på senaste tiden.


Baskerna har inte samma problem som Hjeltarna.

   Den Iberisk-Atlantisk kallade haplogruppen DF27 föddes rätt snart efter haplogruppen P312. Namnet kommer av det, att de nuvarande DF27-männen omfattar ca. 80% av Spaniens och Portugals (även Frankrikes Gascogne som ligger mest till sydväst) mansbefolkning. Det har ingen betydelse, att i nedanstående tabell är största delen av männen, som gjort DNA-testen, hemifrån Brittiska öarna. Testerna görs nämligen på öarna i förhållande mångfalt mera än på kontinentala Europa. Trots namnet som hänvisar till Iberien tros det att DF27-haplogruppen har fötts i Franska området västerom alperna, där den förekommer idag mycket lite. Då Hjelt-släktens män hör till denna grupp, har alltså en av våra förfäder bott i samma område. Men sedan kommer vi till denna artikels rubrikfråga: var våra förfäder med, när åtminstone huvuddelen av DF27-männen överskred Pyrenéerna? Till detta kan inte ännu ges något säkert svar. Ifall ursprungsforskningen fortskrider i lika snabb takt som den gjort hittills, tror jag att saken klarnar inom ett par år.

   Av den för-keltiska haplogruppen D27 har man under ett par års tid känt till några av dess underhaplogrupper. Vi Hjeltar hör till underhaplogruppen Z220, vars födelseplats inte är exakt känd. En del av dagens baskiska män tillhör även denna samma grupp. För baskerna torde det vara likgiltigt ifall haplogruppen Z220 är född norr- eller söderom Pyrenéerna, de har kommit till Iberien och stannat där ända till dessa dagar. För oss Hjeltar har å andra sidan Z220’s födelseplats mycken betydelse, på den gäller ifall våra förfäder har bott på Iberiska halvön eller inte. DF27-männen har antagits komna till Iberiska halvön ca 1800 f.Kr. och haplogruppen Z220 torde ha blivit född vid samma tid eller något senare. Med dessa tidsgränser skulle det för Z220’s födelse på Ibersika halvön ha blivit tid endast för några generationer. Mer sannolikt är det, att både DF27 och Z220 har fötts på norra sidan av Pyrenéerna. I detta fall skulle svaret till rubrikens fråga ha varit: Vår släkt härstammar inte från iberierna, men i det stora perspektivet är vi genetiskt rätt nära iberierna. Som en pikant detalj kan tilläggs, att genetiskt är vi närmare baskerna än de andra som bor på Iberiska halvön.

   I enlighet med ovansagda har jag i bifogade karta utmärkt vår släkts förfäders rutt med grönt och de övriga till R1b-haplogruppen hörande männens utbredningsområden med rött. Från min karta kan inte klargöras där framkommande haplogruppernas storlek, varav i korthet följande. De från haplogruppen P312 förgrenade fyra grenarna är betydande; från dessa har vuxit majoriteten av nuvarande Europas mansbefolkning. Av den spanska, portugisiska och deras över hela världen levande ättlingars mansbefolkning hör idag ca 80% till haplogruppen DF27. Haplogruppen Z220’s andel av nubefolkningen är inte känd, men den är stor på Brittiska öarna, i Frankirke samt vid Nordsjöns kuster. Mängden i dess undergrupp S21184 och gruppen under denna S19290 är även okända, men tydligen kan det redan sägas om dessa grupper, att de är sälsynta. I nedanstående tabell har man presenterat nämnda haplogruppers områdesvisa förekomstfrekvens enligt männens Y-DNA tester fram till maj 2015.

Byte av språk

   Våra förfäder har under århundraden förstås pratat flera språk. Som kuriositet kan tilläggas, att de har talat språk som hört till tre olika språkgrupper. Från Rysslands stäpper till Atlantens kuster talade de indoeuropeiska basspråk. Under den Atlantiska bronsperioden bytte de språket till lokala paloeuropeiska språken. Det tog inte lång tid då de under den keltiska härskarperioden bytte sitt språk tillbaka till indoeuropeiska språken, denna gång till de keltiska språken. Slutligen på 1800-talet i Finland bytte en del av släktens mansbefolkning sitt modersmål från ett indoeuropeiskt språk till en språkgrupp som hörde till ett uraliskt språk, med vilket jag har skrivit den ursprungliga finska artikeln.


Till Nordsjön

   Detta år (2015) har genetikerna tillagt i sitt haploträd bland de nya grenarna även två sådana, till vilka Hjelt-släktens män klassas. Under Atlantisk bronsperiod (1300-700 f.Kr.) föddes två undergrupper till haplogruppen Z220; S21184 och S19290. Dessa är ännu så färska, att ännu har det inte hunnit färdigställas så många DNA-tester, var dessa skulle ha kommit fram. Det finns en känsla, att dessa nyaste grupper har fötts någonstans vid Nordsjöns eller Kanalens kuster före början av vår tideräkning. För det första har iberiernas andel försvunnit och de nordligare områdens antal har i förhållande ökat.

   Sista kolumnen härskar sedan vi Hjelt-släktens män och de män som är genetiskt mycket nära oss: i Finland har vi tre män med namnet Hjelt och som fjärde man Hannu, vars koppling till Hjelt-släkten är nära, men oforskad. Som femte till samma grupp tillhör i Skandinavien varande enda mannen. Han heter Les, tredje generationens amerika-svensk, vars rötter är från Östergötland, men som genetiskt är mycket nära Hjelt-släkten. Den sista kolumnens tre brittiska män är för sin del genetiskt helt olika grupp som den nämnda ”de fems gäng”. I förhållandet till mig är ”de fems gängs” genetiska avstånd (Genetic Distance, denna term förklarar jag i min nästa artikel) 0-4, där avståndet till brittiska männen är 20-27. 

   
   Desto längre kommer vi inte med den av DNA givna berättelsen om haplogrupperna. Om dock samma takt fortsätter, så tror jag att jag återkommer till saken inom ett år. Men det går ingen nöd, DNA berättar sin historia även på ett annat sätt om nämnda fem männen. Den historian fortsätter redan i min följande artikel.

__________
Anthrogenica: S21184 has something to tell us

Chiara Batini et al.: Large-scale recent expansion of European patrilineages shown by population resequencing. Nature, April 2015.

Haak, Wolfgang; Lazaridis, Iosif et al.: "Massive migration from the steppe is a source for Indo-European languages in Europe". BioRxiv, February 2015.

Lee, Esther et al.: Emerging genetic patterns of the european neolithic: Perspectives from a late neolithic bell beaker burial site in Germany, Wiley Online Library 2012

Eupedia Forums: Why R1b couldn't have been spread around Western Europe by the Bell Beaker people.

Eupedia Genetics: Haplogroup R1b

Wikipedia: Haplogroup R1b

Urhemmet (8500-5000 f.Kr.)

   Hjelt-släktens forna förfäder, R1b-männen, levde under istiden och ännu länge efter det i västra Asien. Den aktuella kunskapen om deras boningsort är utsatt på bifogade kartan; östra Anatolien, Kaukasus-bergens södra sida, Mesopotaniens norra sida samt Kaspiska havets syd- och sydvästliga stränder. Ifall vi försöker beskriva området enligt dagens stater, så skulle området innefatta Turkiets östliga delar, Iraks och Irans nordliga delar samt Turkmenistans västra delar.

   Någonstans i detta område har det omkring 8500 f.Kr. levt en ensam mansperson, i vars Y-kromosoms DNA har inträffat den mutation, som även alla hans söner och hela manslinjen efter dem sedan burit på. Denna mans manliga ättlingar har under historiens gång lyckats bra, då de bildar idag majoriteten av västra Europas manliga befolkning. Vår nämnda förfader märkte knappast under sin tid att han var någon betydande person, men å andra sidan kan vi som hans ättlingar säga att hans boningsområde är vårt urhem.



Uroxens tämjare

   Befolkningen i vårt urhem kan karakteriseras som herdar vilka uppföder nötkreatur. Områdets familjer var tidigare jägare av mammut och uroxar. Efter att mammuten utrotats, tämjdes uroxen (bos primigenus) samt även vildsvinet (sus scrofa) samt geten. Befolkningen levde inte endast av jakt, utan man påbörjade vallning av djur som ändrats till hemdjur. Två av de äldsta arkeologiska fynden, i vilka man ser spår av kreaturskötsel, befinner sig just i samma begränsade område i östra Turkiet och norra Irak, varifrån populationen av R1b-männen började sin starka utbredning ungefär 8500 f.Kr. Som sidonotering kan nämnas, att även forna nötkreaturens benfynd har blivit DNA-testade, och enligt resultaten har det i uroxens population vid dessa tider funnits en flaskhals på endast 80 individer. Ganska originellt !

   R1b-männen hörde speciellt till den del av nötkreaturuppfödande befolkningen, som tillbringade åtminstone delvis ambulerande herdeliv. De hörde inte till den delen av sydliga områdets befolkning, som påbörjade jordbruket och bosatte sig permanent på Mesopotaniens fruktbara jordbruksmarker.

 
   De, som läst Kalevi Wiiks böcker om Europas ursprungsbefolkning från åren 2002-06, undrar säkert över det, att den i Wiiks böcker framförda syn skiljer sig totalt av den här beskrivna framställningen. Då var det mycket vanlig allmän uppfattning, att R1b-männens s.k. refugie-områden fanns på Iberiska halvön och därifrån skulle R1b-männen ha spridit sig över resten av Europa. Med refugie-område menas ett område, var befolkningen bodde under istiden. Denna åsikt grundar sig i huvudsak på nutidens haplogrupper, i vilka ifrågavarande män har en klar centralisering framförallt i Spanien och Portugal. Under åren 2009-12 har det gjorts fyra undersökningar, som har resulterat i helt motsatta uppfattningar. Enligt dessa skulle R1b-männen ha kommit till Europa österifrån och ca 2000 – 3000 år senare än vad det tidigare utgåtts ifrån.

   Dessutom alldeles under senaste åren har man runtom från lagerutrymmen till Europas muséer hämtat forna avlidna människors benfynd och börjat studera deras DNA. Benen har i tiderna blivit undersökta med avseende på datering enligt radiokolmetoden samt arkeologin och på basis av dessa undersökningar har de avlidnas kulturmiljöer blivit kända. Resultaten av dessa undersökningar bekräftar ikraftvarande uppfattningen om R1b-männens refugie-område, som jag här har presenterat. Om refugie-området kan man väl använda mera hemvanda benämningen urhemmet.


Utgång

   Urhemmets R1b-population fördelade sig med tiden i tre delar:

   Först skilde sig grenen, som spred sig ca 500 år efter R1b-mutationens födelse mot söder, Mellan-Östern. Denna grupp igenkänns som underhaplogruppen R1b-V88. Deras utbredning fortsatte vidare ända till Central-Afrika. Även i dag utgör deras manliga ättlingar till exempel i norra Kamerun 60% av dess manliga befolkning.

   En annan gren R1b-P297 gick mot norr över Kaukasus bergen. Klimatets förhöjda temperatur på de breda stäppen på norra sidan av Kaukasus hade förändrat omständigheterna där till idealisk för kreaturuppfödning. Rätt snart förgrenade den sig med att en gren mot öster, mot Kaspiska havet och Central-Asien (R1b-M73). En större del (R1b-M269) utbredde sig fram till år 5000 f.Kr på stäpperna mellan floderna Dnepr och Volga. Detta är gruppen, som jag skall följa i min kommande artikel.

   Alla lämnade dock inte urhemmet. Den tredje genetiska grenen stannade i Anatolien (R1b-M335), men den klarade sig inte av någon orsak lika bra som andra befolkningsgrupper i området. I dagens värld lever män hörande till denna haplogrupp i kurdområdet, men de är mycket sällsynta.

________

Eupedia Genetics

Wikipedia: Haplogroup R1b

Kalevi Wiik: Eurooppalaisten juuret, 2002

Gick R1b-männen över Kaukasus med nötkreatur? - Diskussion (engelska)